Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässanslitteraturen och dekadanskritiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
verier, hvarför de också hafva fått den oegentliga
benämningen litteratörer. Men, om det också är dylikt litterärt
sällskap, hvaruti Strindberg för sin del finner behag, så
tro vi honom likväl icke berättigad att förblanda dem med
författare, i hvilkas mödosamma och ofta tunga lif det
kunde intressera den stora allmänheten att få blicka in.
Vi förbigå alla öfriga personer och händelser, hvilka
icke med de egentliga skildringarna tyckas hafva något
annat samband än att, om möjligt, göra dem ännu mera
motbjudande, såsom beskrifningen på
sjöförsäkringsbolaget Triton; förhandlingarna i riksdagshuset och
arbetareföreningen; begrafningen af Struves odöpta barn och de
öfver all beskrifning cyniskt oblyga orgierna på
Norrbacka, som omedelbart följa därpå; det om den högsta
grad af osedlighet i de fattiges kojor vittnande samtalet
mellan barnen på Hvita bergen och typen för en
moralisk uselhet hos den unge läkaren Borg, som jag kan
heligt försäkra aldrig haft, har eller kan få en motbild
inom Sveriges aktade läkarekår, samt hans skugga, den
otäcka juden Levi. Huru någon kan säga, att Strindbergs
sätt att tala ut hvad som ligger honom om hjärtat bär
vittne om ett oförskräckt mod och att han gör det på ett
ganska talangfullt sätt, är för oss alldeles ofattligt. Att i
allmänna lifvet bära sig oskickligt åt samt handla och
tala hvad som sårar sedlighetskänslan, röjer hög grad af
oförsynthet och ådagalägger sådana dåliga vanor, som
icke få göra sig gällande i allmänna sammanlefnaden,
men det är första gången vi höra dylika olater få den
hedrande benämningen oförskräckt mod.
Den läsande allmänheten skulle sannolikt blifva
tacksam, om kritiken med mera stränghet behandlade dylika
litterära foster, innan de hinna öfverskrida den smala
gräns, som skiljer dem från det slags usla litteratur,
hvil-ken det egentligen åligger polismakten att öfvervaka.»
Det är icke på grund af denna uppsats’
oemotsägliga förtjänster som kritisk pekoral som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
