Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässanslitteraturen och dekadanskritiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dikten bör ju icke vara en spegel med dess
ärlighet och opartiska lugn utan ett skönmåleri inom
förgyllda ramar, lämpligt att hängas på väggen.
Alltjämt begagnande sig af den lyckligt funna
uppslagstråden fortsätter granskaren: Och när
nu vår författare nödvändigt skall plåga oss
med lifvets elände i stället för att fröjda våra
hjärtan med dess glädje, hvarför målar han icke
verklighetstroget, utan förfalskar? Visserligen är
jag lycklig nog att icke känna till detta elände,
men aldrig kan jag tro, att Strindbergs skildringar
äro riktiga. — Alltjämt antecipierar han
80-tals-kritiken, som från sin ensamma kammarvrå
suveränt skall konstatera det osanna i de nya
författarnas realistiska beskrifningar.
Så vänder sig kritikern från skrifbenten, som
felat, till myndigheterna, som hafva att näpsa.
Här är detta i första rummet lustigt nog
inne-hafvaren af Berns salonger, som nu skall
förmås att vägra upplåta sina lokaler för de stackars
figuranterna i Röda rummet (på hvilkas tillvaro
kritikern dock fortfarande tviflar) samt
ordningsmakten, det vill säga polisen, som hädanefter
skall tvingas att belägga tryckalster af Röda
rummets slag med kvarstad. Här talar denna röst
ur folket mer än någonsin i munnen på 80-talets
kritiska ljus. Man hör redan tonfallen i en C.
D. af Wirséns och en lektor Personnes upprörda
stämmor.
I själfva verket måste denna af en god, men
för litteraturen fullkomligt främmande borgare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
