Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Renässanslitteraturen och dekadanskritiken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
icke hyser någon kännedom om den moderna
franska romanen, tycker jag mig vara i min fulla
rätt att deklarera Augrust Strindbergs
omedelbara nedstamning från Emile Zola. Frånsedt den
naiva okunnighetsbekännelsen blir denna sats
genomgående hos 80-talkritiken. August
Strindberg är son till Fällans författare och
medlemmarna af den hemska klubben »Det unga
Sverige» äro samtliga médanister. August
Strindberg, som vid utgifvandet af Röda rummet icke
läst en rad af Zola, föregifves af kritiken genom
denna roman hafva velat »införa Zolas
fysiologiska naturalism i Sverige», författare som
Gustaf af Geijerstam, som sannerligen icke hafva
en droppa galliskt blod i ådrorna, behandlas som
de svåraste bland fransmännen, och det går så
långt att en konservativ tidning anfaller Georg
Nordensvan för »ensidighet» och
»kotterisympatier» därför att han talat om det önskvärda i
att Zola öfversättes på svenska.
Utgående från samma princip, enligt hvilken
ingenting hindrar en från att taga hvar sak för
någonting annat än den är, uppställer författaren
därefter den skarpsinniga frågan: Hvarför tar
Strindberg just Arvid Falk till hufvudperson och
hvarför har han icke lika gärna tagit en annan
mera »sympatisk». Det är denna fråga, som blir
den stereotypa hos 80-talskritiken. Hvarför gifva
oss så mörka tatior, när lifvet likväl erbjuder en
hel mängd solsken? Ha vi icke tillräckligt med
elände i lifvet, så att vi kunna slippa det i dikten?
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
