Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
svarar författaren: Jag- vet det icke. Det är
ödet —
det djupa öde, som bäfvar i vårt innerstas
hemligaste gömma, detta tragiska öde, som de bästa ibland oss
bära gömdt som en frätande mask och som ej visar sig,
förrän det i det omedvetnas dunkel växt sig så starkt, att
det tager makten, innan vår vilja hunnit vakna för att
sätta sig till motvärn. Det slår ensamhetens dödande ring
kring vår själ, som längtar efter förstående, och
människorna, äfven de, hvilka älska oss, gå oss förbi, liksom
fruktade de att genom en osynlig makt ryckas in i samma
förbannelse.
Hvad annat skildrar Geijerstam i sin sista
fas än lifvets missförstånd, det hopplösa irrandet
i katakomberna, bittrare och upprördare först,
som efter en nyss gjord upptäckt, mera stilla
och varmare sedan? Medusas hufvud är historien
om intelligensen, som fått ögat öppet för det
fruktansvärdt meningslösa i tillvaron, om hur
handlingens man, när han fått en alltför skarp
lins framför blicken, upphört att handla och blir
åskådare, om hur det börjar trycka mot
maggropen och äcklet kommer. Kampen om kärlek
berättar om de vilsegångna älskande, som famla
i mörkret, om paren, som tappat bort hvarandra
i leken. Vilse i lifvet, kanske i stämningen den
största, våldsammaste och mest intensa bok han
skrifvit, är ett enda starkt jämmerrop öfver
omöjligheten att reda ut tillvarons hoptrasslade härfva.
Det yttersta skäret talar om, hur ett missförstånd
är nära att för alltid skilja två människor, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
