Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Gustaf af Geijerstam
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
biifvit til1 intet. Som när man en vinterdag
öppnar fönstret i sitt rum, har en pust af dödens
sömn och förintelsen slagit honom i ansiktet.
Medvetandet om den lifvets osällhet, som låter
alla viljor krökas och alla blad isas, har
kommit honom att med frågor på läppen stirra ut
mot de liflösa och i kölden tindrande rymderna.
Men som när man länge stått och betraktat
himlens jagande och försvinnande skyar och
lysande och ironiska klarhet, vimlet där nere på
gatorna synes en så smått och så obetydligt och
de små mänskliga figuranternas kif och älskog och
hat så lumpet och så ringa mot själfva rymden där
ofvan, så har Gustaf af Geijerstam, liksom hela
90-talets litteratur, sedan han en gång tyckt sig
se riktigt in i mysteriet, mist sin ungdoms lust
för starka ord och öfverord vid skildringen af
människoöden. Han har nästan börjat fatta
dikten och romanen som ett bref eller rent
personligt meddelande och ingenting har synts honom
förmer än att i böcker skildra människor, fina
och goda som han själf, och hvilka som han
bära på känslan af lifvets mystik och storhet, på
förnimmelsen af att vi gå på botten af en
dalgång, men högt öfver oss slår rymden sin kupa
med sus och gåtor, med oförklarligt solsken och
gåtfullt dunkel. . .
Liksom man undrar om 80-talet i själfva
verket i alla punkter är så underlägset det
följande decenniet, så kan man också undra, om
icke Gustaf af Geijerstam på de sista åren en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
