Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
gång-. Man skall icke förbanna den som är olycklig —
man skall — förlåta!––––-.
Minns du ditt uppvaknandes timme? Den
högtidliga stund, då det medvetna lifvets lekar
med såpbubblor, blommor och granna insekter
funno sitt slut och ögat såg mot horisonten,
längtande i oro, sökande i bäfvan och fröjd. Ditt
sinne grät och log, din blick skimrade utan att
se, och i kvalfylld njutning anade du närvaron
af något outsägligt. Men åren föllo som
dammkorn mot vägen, lifvet blef dammigt och grått
och känslan af vinskummande fest och eterklar
luft blef borta. Facklorna ha redan slocknat.
Träden susa ej längre några hemligheter.
Vattnet i din källa återspeglar nu blott det alldagliga.
Men vid denna tid, när örat för längesedan
tröttnat att lyssna till röster ur dunklet, och det
lif, som brusar på torgen, åter gripit fast i ens
kläder, komma vi en gång upp på
förklaringens berg. Allt det gamla och nötta, som
vid-lådt oss under arbetsveckan, allt detta, som
sysselsatt sinnet under de långa jämnstrukna
hvar-dagarna, hvardagsskratten och hvardagsgråten,
arbetet under förmiddagens bleka timmar och
det lugna pratet vid kvällsbrasan, allt detta blir
oss så främmande. Vi höra från fjärran åter de
röster kalla, hvilka en gång ropat till oss under
de första ungdomsåren. De närma sig alltmera.
Ett öfversinnligt ljus öfverskvggar oss. Plötsligt
stå vi ansikte mot ansikte med det som vi veta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
