Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tor Hedberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är det högsta i lifvet. Det lägger sin hand om
vårt hjärta, och nu äro vi icke mer vi.
Sådan är Judas’ historia . . . Medan han
ännu var ett barn, väckte honom profetiorna,
de gamles flammande ord, och om nätterna såg
han syner. Allt annat blef honom nu förhatligt,
och han gick ut i öknen, drömmande att där
få lefva fram sitt lif, som Elias, i den stora
ensamheten. Men en dag känner han hungern
— det är verkligheten, som sträcker sin arm
efter flyktingen för att åter suga honom till sig.
Inom kort svalla hvardagslifvets smutsiga
vätskor ånyo omkring honom. Han blir själf en
svart bölja i det mörktfärgade vattnet. Och
han lär sig att älska detta lif, som består i att
stänka högre och brusa högre än alla andra
Han är lifvets starke och trotsige kämpe. Men
hemligt förborgad och ängsligt gömd, ligger dock
i hans hjärta strålen. Och den vaknar en dag
och slår högt, och hans hjärta skälfver. Han
står på förklaringsberget. Han ser Jesus.
Skall han kväfva strålen eller låta den slå
mot höjden, för att själf förbrinna i dess låga?
Detta blir för honom den stora slitningen.
Vi stå här inför det problem, som så starkt
sysselsatte den nordiska renässanslitteraturen —
problemet om troheten mot sig själf, det
förnämsta af de sträfva bud, hvilka Ibsens, epokens
sinaitiske lagstiftare, inristade på sina taflor och
hvilkas öfverträdare hans gammaltestamentliga
protetharm bestraffade och hånade. Ho$ de flesta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
