Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Stillestånds- och neutralitetsförhandlingar - Andra stilleståndet. Gustaf III:s deklaration
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andra stillestandet. Gustaf III:s deklaration. 115.
Det är icke lätt att säga, hveni som varit egentliga upp-
hofvet till denna deklaration, v. Borcke nämner Armfelt, Wrede
och »franske generalkonsuln i Stockholm»(?), som han påstår
hafva rest till Göteborg för att korsa underhandlingarna. Hur
pass mycket konungen värkligen låtit sig påvärka af Armfelts
stridslystnad, bevisas också af det medgifvande han efteråt
gjorde, att han utfärdat deklarationen af hänsyn till den dansk-
fiendtliga stämningen inom landet1). Men på samma gång före-
faller det alls icke otroligt, att v. Borcke själf haft någon del
i hans ändrade uppförande. Högdragenheten mot Danmark
stod säkerligen i samband med de planer på eröfringar från
Ryssland i nära anslutning till trippelalliansen, dem v. Borcke
tidigt synes ha förespeglat Gustaf III:s mottagliga sinne2).
1) v. Borcke 25 okt. Bergstedt till v. Asp 13 nov. — TEGNÉR: Folkbe-
väpn. s. 238.
2) Visst är, att preussiska regeringen visade missnöje med, att v. Borcke
framställde Preussens planer vid denna tid såsom mera fiendtliga mot Ryss-
land, än faktiskt var fallet. (Carisien 25 nov. och 20 dec.) Jfr ADLERBETHS
(af Beskow. IV, 260, under protester citerade) påstående i Historiska, anteck-
ningar I, 59, att Gust. IH förändrat ton, sedan v. Borcke anländt och talat
»ett mer despotiskt språk än den republikanske Elliot». Äfven riksrådet
Carl Bonde säger om v. Borcke, att han »uppmuntrade konungen till krigets
fortsättande och uppmanade honom att regera med stränghet.» (a. a. H, 439.)
Huru som hälst måtte v. Borcke emellertid snart hafva
funnit, att konungen gått för långt. Åtminstone visade han
sig lika indignerad som Elliot, då denne »underrättade» honom
om deklarationen. Elliot hade icke haft en aning därom förr
än samtidigt med dess afsändande och kom för sent med sitt
åter blifvit tryckt i Norrköping, har jag icke sett bekräftad. (A. H. bland
afskrifter i Handl, rörande danska kriget 1788—89.)
Angående den dansk-fiendtliga stämningen i landet jfr Armfelt till v.
Asp, Karlstad 21 okt.: »Folkets hat till dansken är grufligt. Hur i Herrans
namn skall jag få dem att släppa honom fram?» — Likaså Toll till D’Albe-
dyhll 11 nov.: »Begriper inte, hvarför inte drabbning skett, då det alltid
varit nationens önskan.» (F. 812 a och W. S. 954). — Själfva Bernstorff
började vid denna tid fatta, att »svenskarnes misstro mot Gustaf III öfver-
gått i hat mot Danmark.» (Till S:t Saphorin 28 okt.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
