Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Öfversikt af missionens äldsta historia - C. Medeltidens mission - Den gotiska missionens egendomliga prägel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
— 19 —
Den gotiska missionens egendomliga prägel.
En skillnad förefinnes i tvenne punkter mellan den gotiska
missionen och den tidigare, såsom vi här skola se.
I missionens ledning är andens frihet ännu märkbar nog.
Rundt omkring finna vi missionärer, som uppenbarligen drifvas ensamt
af missionens Herre i höjden. Likväl spåras snart äfven medeltidsandan
med dess stora auktoritet och dess lagbundna form. Gregorius den
Store, som, drifven af innerlig kärlek till de engelske fångarne, hvilka
han såg i Rom, utsänder Augustinus till England, är den förste påfve,
som, så att säga å Herrens vägnar i egenskap af hela kristenhetens
hufvud, börjar taga missionen om hand. Och det påfliga
öfver-väldet tränger icke så lätt igenom. Just i missionens historia
framträder brytningen öppet. Den kuldeiska missionen från Irland och
Skotland kämpar en lång och hårdnackad kamp, innan den erkänner
Roms öfverordnade myndighet. Men småningom genomföres dock
den medeltida centralisationen äfven i fråga om missionen; till och
med de frivilligt utgångne missionärerna anse för nödvändigt att vinna
påflig sanktion, och Petri efterföljare i Rom utsänder korsfanan till
fjärran boende furstar, där han anser kristendomen skola göra
landvinningar.
Den andra punkten rör missionens maktmedel. Visserligen
saknar den gotiska missionen till en början icke stödet af politisk
öfvermakt, men äfven där, hvarest ordet förkunnas af frivillighet, rycker
kyrkan emot de nya folken med en makt, som i visst afseende är
henne öfverlägsen, nämligen kulturens. Medan romarväldets
politiska byggnad sjunker i spillror, kvarstår kyrkan som innehafvare af
den romerska kulturen med en mänsklig upplysning och utveckling,
som på förhand gör de besegrade till segerherrarnes öfvermän.
På detta sätt står den gotiska missionen såsom en historisk
förebild för evangeliets framträngande bland folk, hvilka stå på en lägre
utvecklingsgrad i mänsklig kultur än de kristne, under det att den
gamla missionen måste bana sig väg in i en högre kultur.
En särskild företeelse, som däri eger sin förklaring, är
klosterkolonierna. Ett litet samhälle af munkmissionärer drager åstad och
utser åt sig midt inne i det mörkaste hednaland en liten jordbit, där
de bygga sina kloster, börja att uppodla marken och utöfva sin konst,
för att sålunda därifrån låta ljus lysa öfver trakterna rundt omkring.
En följd af denna missionens egendomliga ställning är det
säkerligen, att martyrskapet visserligen icke upphör, men blifver
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
