Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I. Öfversikt af missionens äldsta historia - D. Nyare tidens katolska mission - Den nyare tidens romersk-katolska mission
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 31 -
Ej underligt alltså, att största delen af detta verk måste sjunka
samman igen. Om man undantager de central- och sydamerikanska
landen, där katolicismen rent af blifvit statsreligion och sålunda
upprätthålles genom yttre maktmedel — men ack, hvilken katolicism var
det icke! äro resterna af de gångna århundradenas stora arbete
blott helt obetydliga. I Indien har visserligen den katolska missionen
alltjämt fortsatts, men i förhållande till det långvariga arbetet äro dess
resultat ganska ringa. Ja, i början af 1800-talet yttrar sig den berömde
abbé Dubois, som tillbragte ett långt lif som indisk asket, i högsta
grad misströstande om hela missionens ställning och framtidsutsikter.
I Japan och Kina tillbakaträngdes kristendomen igen och blef genom
blodiga förföljelser (på 1600- och 1700-talen) i grund upprifven.
På 1800-talet har under den allmänna religiösa väckelsen den
romerska kyrkan vunnit nytt lif och ånyo med betydlig kraft tagit
hand om missionen, — därtill eggad af den evangeliska missionen,
till hvilken den i våra dagar måst se upp såsom i många
hänseenden dess läromästare. Också den grekisk-katolska kyrkan i
Ryssland utöfvar för närvarande en ganska betydande mission i Asien.
Men på dessa saker kunna vi här icke närmare inlåta oss. Sorgligt
är det, att nästan öfverallt, där katolsk och evangelisk mission mötas
i hednaland, är det blott som motståndare, i det att den katolska
missionen betraktar den evangeliska andan som sin fiende fullt ut lika
mycket som hedendomen. Och romerska kyrkans ytlighet och
ackorderande med hedendomen framträder visserligen icke så bjärt som i
jesuiternas mission på 1600-talet, men hon har dock icke ändrat
princip. Hur ofta man därför än må beundra de katolske
utsändingar-nes personliga hängifvenhet, kan man dock icke utan vidare anse den
romerska missionens eröfringar som Herrens eröfringar. Det högsta
vi kunna säga är att instämma i aposteln Pauli ord: »Hvad rner?
Kristus varder dock förkunnad på hvarje sätt, det må vara för skams
skull eller i sanning, och däröfver glädjer jag mig» (Fil. 1: is). Det
är allaredan en stor sak, att Jesu namn blifver nämndt i
hednavärldens dödsmörker. Och missionens store Herre, som trots all
mänsklig villfarelse styr fram till sitt mål, vet också, på hvad sätt han kan
begagna det vittnesbördet till att bereda väg för sitt rikes ankomst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
