Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den evangeliska missionens första uppspirande - E. Förberedelsen till det stora genombrottet - Politiska händelser - Kyrkans inre utveckling. Pietism och metodism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 118 -
tenskapliga och kyrkliga, se vi med beundran och tillbedjan den
Allsmäktiges finger. Missionens Herre gör allting redo för att utbreda
sitt rike öfver hela jordens rund.
Kyrkans inre utveckling. Pietism och metodism.
Allt under det att sålunda i den yttre världen stora förändringar
tima, hvilka på mångahanda sätt lägga vidsträckta hedniska
landområden utanför dörrarna till den evangeliska kristenheten, uppstår i
kyrkans inre lif en utveckling, hvarigenom den evangeliska församlingen
först vinner tillräcklig mognad att kunna bära missionens börda.
Genom reformationen har det stora grundläggande stordådet
utförts: lifvet har åter frambrutit inom kyrkan, väckt genom Anden,
närdt och vägledt af Guds ord. Men ingen torde förundra sig
öfver, att den många sekler gamla kyrkliga traditionen ännu på
flere-handa sätt råkade att hämma det nya lifvet.
Härvid vilja vi särskildt påpeka tvenne punkter.
Under medeltiden hade världen i sin helhet bragts in under
kyrkans former. Reformationen, som tydligt såg motsatsen mellan
gudslifvet och det världsliga lifvet, insåg nog farorna af detta tillstånd,
men ville icke åstadkomma någon brytning, därför att den samtidigt
gaf akt på den stora uppgift, som Gud därmed förelagt sin
församling. Men i praxis medförde detta, att man — för att undgå en
brytning med den värld, som dock erkände kyrkans auktoritet —
uraktlät att tillräckligt tydligt sätta det gränsmärke, hvarigenom
ensamt Guds folk kan blifva fullt medvetet om sin egendomliga natur
och själfständighet.
Härmed sammanhänger den andra punkten noga.
Reformationen hade förkunnat de kristnes allmänna prästadöme och satt Guds
ord i händerna på lekmannen, på det att han själf skulle kunna döma
om sanningen. Men vid uppfostrandet af de breda folklagren, som
ännu icke voro undervisade af Guds ande, hade man fortfarande
behof af auktoritet. Därför gick det katolska prästerskapets
myndighet i arf till de protestantiske teologerna, och lekmän kände, nu lika
litet som förut, något ansvar för kyrkans lif och gärning.
Då nu dessa, missförhållanden, i stället för att efter hand
försvinna, tvärtom rotfästes allt mer under den ortodoxa perioden och
därför på mångahanda sätt hämmade själfva det andliga lifvet, så bröt
detta sig nya vägar och utgöt genom pietismen (och herrnhutismen)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
