Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II. Den evangeliska missionens första uppspirande - E. Förberedelsen till det stora genombrottet - Kyrkans inre utveckling. Pietism och metodism - Rationalismen och revolutionen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 120 -
ende genom en brytning, en faktisk omvändelse, upplefva och förstå
motsatsen mellan deras eget nya lif och världslifvet —, samt
församlingens frigörelse — i det att Guds barn, drifna af Guds
ande, afskudda sig det omyndighetsok, som teologerna pålagt dem.
Den välsignelserika väckelsen under 1700-talet har därigenom
fått en varaktig, genomgripande betydelse för det evangeliska
försam-lingslifvet. Guds barn finna hvarandra, i det att de öfvergifva
världen, så att ett verkligt samhällslif uti inbördes kärlek kan taga sin
början. Och frigjorde från sitt omyndighetstillstånd, börja de troende
att lefva icke blott för sina egna själars frälsning, utan för Guds rike,
för andras frälsning.
Och därigenom vaknar missionsandan upp ur seklers dvala,
icke såsom en särskild egenskap hos enskilde ordets tjänare, utan såsom
enhvar lefvande kristens sinnelag. Man väntar icke, till dess prästen,
kyrkan eller konungen befaller arbetets utförande, utan hvarje
troende kristen känner det som sin plikt och rättighet att vittna om
Herren och verka för sina närmastes frälsning; hvarje litet samhälle
blifver en missionskrets, där man bedjer för och rådplägar om Guds
rikes främjande där i trakten, och just på detta sätt uppstår en
resonansbotten för hednamissionen.
Det är församlingen, som börjar komma till myndig ålder; det
är Herren, som bereder densamma till att på allvar upptaga
missionens sak.
Rationalismen och revolutionen.
Midt under 1700-talet möter oss emellertid det sällsynta
skådespelet, att pietismen måste gifva vika för rationalismen.*) De
lefvande vattuströmmarna tyckas utsina, och otrons kalla vind
utbreder sig, lika fördärflig för troslifvet i hemlandet som för missionen i
hednaland.
Nog är det ovännen, som här är framme. Det är det
oomvända världsliga sinnet, hvilket den ortodoxa kyrkan så länge har tålt
inom sitt sköte, som uppreser sig emot det frambrytande lifvet och
för någon tid förmår att öfverväldiga detsamma. Likväl har kyrkans
Herre, som lotsar sin församling fram genom alla stormar och själf
vänder till godo ovänners onda anslag, äfven begagnat denna på allt
*) Utvecklingen inom den engelska kyrkan löper härvidlag icke alldeles
parallelt, men utrymmet tillåter oss icke att närmare belysa detta. Samma allmänna
historiska krafter hafva dock verkat här, om ock i annan ordning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
