Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Belägringens tid - A. Missionsrörelsen i de evangeliska landen - England
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 170 -
Följden häraf blef ett betydande uppsving för sällskapet, som
småningom vuxit upp till ett af världens största missionssällskap. Det
har icke åsidosatt sin första uppgift, omsorgen för engelske kolonister
i fjärran land. Tvärtom har det utgjort den hufvudsakliga
drifkraften i den storartade »kyrko-utvidgningen», hvarigenom den
anglikanska kyrkan utbredts öfver alla engelska lydland genom
upprättandet af vida mer än 100 biskopsstolar och en sammanhängande kyrklig
organisation, som naturligtvis också fått stor betydelse för missionen
inom alla dessa trakter. Men på samma gång har sällskapet efter
hand med allt större ifver slagit sig på det egentliga missionsarbetet,
så att detsamma numera (af en årsinkomst på 2x/4 mill. kr.)
använder tre fjärdedelar på hednamissionen.
För missionsrörelsen i dess helhet (och därigenom också för
kyrkomissionssällskapet) fick det ofvan nämnda sällskapets upptagande
af hednamissionen en synnerlig betydelse, i det att den allmänna
kyrkliga meningen i England ännu alltjämt betraktat
kyrkomissionssällskapet, liksom allt lågkyrkligt verk, såsom ett slags metodism och
nu först af det ärevördiga, högkyrkliga sällskapet kunde lära, att
missionen var hela kyrkans gemensamma lifssak. Men något samarbete
mellan de bägge sällskapen kom icke därigenom till stånd.
Den senare tnissionsbiskopen Heber gjorde ett försök att få
dem förenade, men förgäfves. Och under den följande tiden
aflägsnade de sig snarare från hvarandra, då den egentliga högkyrkliga
väckelsen bröt fram i början på 1830-talet. Visserligen tog
kyrkomissionssällskapet ett stort steg för att tillmötesgå de mera
högkyrkliga känslorna, i det att man 1841 på biskop Bloomfields förslag
antog det tillägget till sällskapets stadgar, att möjligen uppkommande
tvifvelsmål och tvister i fråga om kyrklig ordning och tukt på
missionsfältet skulle afgöras af Englands biskopskollegium.
I följd häraf läto efter hand de allra fleste af kyrkans biskopar
sig antecknas som »vice patroner» för kyrkomissionssällskapet, som
sålunda erhöll en viss kyrklig sanktion; men den nya bestämmelsen i
stadgarna erhöll alls intet inflytande på själfva missionen, som
fortfarande leddes i afgjordt evangelisk anda. Earlen af Chichester var
sällskapets ordförande 1834 — 86, och Henry Venn, en son till
prästen i Clapham (se sid. 134), blef i egenskap af dess sekreterare
under en lång följd af år (1841—72) dess i tron starke och utmärkt
skicklige ledare.
Den växande högkyrkliga rörelsen, som, trots Newmans och
månge andres öfvergång till romerska kyrkan, fortfarit att vinna allt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
