Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Belägringens tid - B. De första segrarna - Samuel Marsden och Nya Zeeland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 207 - -
rönte han omsider den glädjen att se ett hederligare släkte växa upp
i kolonien.
Men hvad vi här hafva att sysselsätta oss med, är hans arbete
för hedningarne, som i dessa trakter bokstafligen lågo utanför hans
dörr, de stackars vildarne, som européerna blott tänkte på att förorätta
och begagna till slafarbete. Med sitt stora hjärta tog han sig strax
af dem och var lika rik på planer och förslag till deras hjälp och
räddning som outtröttlig vid genomförandet af hvad han en gång
hade påbörjat.
Med missionen på Tahiti kom han i Port Jackson i ständig
beröring. Han misströstade aldrig om dess seger, äfven då det såg
som mörkast ut, och ehuru han såsom en sträng kyrkans man icke
kunde direkt samarbeta med densamma, blef han dock till stöd och
uppmuntran för missionärerna och gaf styrelsen i hemlandet månget
godt råd.
Australkontinentens infödingar, de svarte papuas, tog han sig
af med innerlig kärlek. Med understöd af guvernören i Sidney fick
han upprättad en mönsterfarm för att vänja dem vid ett stilla
lefnadssätt och lära dem landtbruk, samt för deras barn en
uppfostringsanstalt vid Paramatta, där han själf bodde. Marsden deltog lifligt i
detta arbete, men det lyckades icke. De kringströfvande papuas kunde
icke förlika sig med ett stilla lefnadssätt, och erfarenheten vederlade
här liksom annanstädes den grundtanke, som uppbar hela planen, och
som Marsden i många år förfäktade: att mänsklig civilisation skulle
komma först och rödja väg för evangeliet. Samma tanke kan man
ännu få höra uttalas, i synnerhet bland folk, som icke känner
missionens verkliga villkor. Men så visst som en hvar missionär
naturligtvis förer civilisation med sig och bör blifva en uppfostrare för
de på en lägre kulturståndpunkt stående hedningarne, har dock ett
helt missionsårhundrades samlade erfarenhet bekräftat, hvad Marsden
på sina gamla dagar insåg och skref: »Bibeln förkunnar fullkomligt
fri nåd för fattige syndare. . . . Civilisation behöfver icke föregå
kristendom. Låt bägge gå hand i hand, om du så vill; men du skall
finna, att civilisation långt snarare följer efter kristendom, än tvärtom.
Talen till hedningarne om den lefvande, sanne Guden och den
Frälsare, som dött för dem — det skall verka!»
Till papuamissionen förmådde Marsden det engelska
kyrkomissionssällskapet att först lämna en penningesumma och sedan män.
År 1825 upprättades i Australien ett eget filialmissionssällskap med
Marsden som ordförande. Andra sällskap togo också fatt (metodi-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
