Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Belägringens tid - C. Belägringen - Negerslafveriets upphäfvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 241 - -
Allt detta ligger ju visserligen före den tidsperiod, hvarmed vi
nu sysselsätta oss, men det utgör underlaget för den därpå följande
kampen för själfva negerslafveriets afskaffande. Slafhandeln
var förbjuden, men slafveriet fortfor och innehöll i och för sig
omänsklighet nog, hvarjämte detta naturligtvis medförde, att äfven slafhandeln
fortsattes som smuggleri. Därför upptogo efter någon tid de
engelske människovännerna kampen för slafveriets fullständiga upphäfvande.
Ar 1823 stiftades antislafveri-sällskapet, och följande år höll
Wilber-force till förmån för saken sitt sista tal i parlamentet, hvarest därpå
den likaledes evangeliske Buxton, en svåger till Elisabeth Fry, blef
rörelsens ledare. Saken upptogs som politisk partisak af Englands
liberale på den tiden (Whigs), och på detta sätt medföljde många orena
element, men de evangeliske troende stodo fortfarande i främsta ledet,
och i den afgörande striden erhöllo de en betydelsefull hjälp från
själfva missionsfältet.
På Jamaica, som engelsmännen 1655 hade eröfrat från
Spanien, den till storleken tredje i ordningen af de rika och natursköna
västindiska öarna, hade de ursprunglige röde invånarne, karaiberna,
för länge sedan utrotats, men i stället införts hundratusentals negrer,
och slafveriet var där kanske värre än annanstädes.
Redan före det stora genombrottet hade en omvänd neger från
Georgien, George Lisle, begett sig till Jamaica och trots fängelse och
bojor grundat en liten församling. På dennas uppmaning började
de engelske baptisterna år 1813 en mission, som efter några få år
kunde glädja sig åt betydande tillväxt oaktadt förbittradt motstånd
från de hvites sida. Dess främste män voro Burchell och Knibb.
Thomas Burchell, född i närheten af Bristol i England
juldagen 1800, blef på grund af sin nitälskan för Herren från att vara
fabriksarbetare kallad till baptistpredikant och 1824 utsänd som
missionär till Jamaica. William Knibb. född 1803 i Kettering (sid. 129),
var boktryckare, men då hans bror efter ett års välsignad verksamhet
på Jamaica dog med de orden: »Om jag egde hundra lif, så ville
jag med glädje offra dem allesamman i Herrens tjänst på Jamaica,»
så drogs han oemotståndligt dit och började 1825 sin gärning som
skollärare i Kingston.
Han lämnar en fruktansvärd skildring af européernas lif i
osedlighet och ogudaktighet, men uttalar sin stora glädje öfver negrernas
beredvillighet att höra ordet. »Hur slöe de eljest äro, förstå de dock
Jesu evangelium i dess härliga enfald. Men ännu se de blott
människorna vandra omkring som träd (Mark. 8: 24), och det kommer att
H. Ussing, Illustr. Missionshistoria. 16
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
