Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Belägringens tid - C. Belägringen - Negerslafveriets upphäfvande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 244 - -
Dock blef också han kastad i fängelse, men måste åter frigifvas.
Förgäfves sökte hans vänner att öfvertala honom att resa bort från
ön. Hans hus var utplundradt, hans kyrka (liksom många andra)
nedbränd af de förbittrade slafegarne, som hotade med att förstöra
hvarje hus, som skänkte honom tak öfver hufvudet, och själf höll
han nära på att blifva söndersliten af den hvita pöbeln. Men han
stannade kvar, och alla de falska anklagelserna kommo på skam.
Däremot blefvo åtskillige andre dömde blott på grund af sina
förbindelser med missionärerna, och någre kristne dogo som martyrer för hvite
namnkristnes hand.
Under loppet af några månader kväfdes upproret, och alla
rätt-tänkande måste erkänna missionärernas och deras församlingars
hållning. Burchell blef omsider frigifven, men förmådde med knapp
nöd rädda sig undan den uppretade folkhopen och tog från sitt
ödelagda hus tillflykt på ett skepp. Han for därpå till England och
måste ombord under en kolera-epidemi vara både präst och läkare.
Också Knibb blef kallad till England för att verka för negrernas sak.
Upproret på Jamaica hade naturligtvis gjort skolfrågan brännande
öfverallt, och Knibbs och Burchells tal bidrogo icke litet till
afgörandet. Då Knibb uppträdde och sade: »Jag står här som den svage
och ovärdige målsmannen för 20,000 baptister på Jamaica, hvilka icke
ega något ställe för att dyrka Gud, ingen sabbat, inga bönhus, och
jag är fullt öfvertygad om, att största delen af desse 20,000 skola
blifva piskade, hvarje gång de öfverraskas i att bedja», — då slog
detta ned i alla kristnes hjärtan. Stora bidrag inkommo till
missionen på Jamaica, och det engelska folkets rättskänsla, som visserligen
ofta kan vara domnad, men också förmår att resa sig med en
förunderlig renhet och styrka, nedslog allt motstånd.
Under Wilberforces sista lefnadsår, 1833, framlade regeringen
själf lagen om slafveriets afskaffande, och han slöt sina ögon (den
29 juli) med ett jublande tack till Gud i förvissningen om en af de
ädlaste segrar, som någonsin under människosläktets historia vunnits.
Kort därefter antogs lagen slutgiltigt med stor pluralitet: engelska
folket friköpte för en summa af 20 millioner pund sterling (360
mill. kronor) alla slafvar i sina kolonier. Från den 1 aug. 1834
skulle alla slafvar under 6 års ålder vara frie; de öfrige skulle
ännu i 4 — 6 år arbeta för sina herrar såsom »lärlingar» för att bilda
en öfvergång till friheten.
Den 1 aug. 1834 förflöt i lugn och ro inom de engelska
kolonierna. Öfverallt hölls fest, och missionskyrkorna voro öfverfyllda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
