Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Belägringens tid - C. Belägringen - Ostafrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 271 - -
skrifter till hamnarna österut. Också i Smyrna och på ön Syra
upprättades små stationer, men snart riktade man sina tankar mera
uteslutande på Egypten och Abessinien. Om verksamheten på dessa
ställen skola vi sedermera få höra talas; här nämnas de blott, därför att
man därifrån fann vägen till det egentliga Ostafrika.
Johann Ludwig Krapf, född i Wurtemberg 1810, blef efter i
Basel vunnen utbildning af det engelska kyrkomissionssällskapet
utsänd till Abessinien 1837, men några månader efter hans ankomst
dit blefvo alla de evangeliske missionärerna förjagade på anstiftan af
franske katoliker, som inbillade konungen därstädes, att den
abessinska kyrkan vore närmare besläktad med deras, än med protestanternas.
På konungens af Shoa uppmaning begaf sig Krapf till dennes söder
om Abessinien belägna land, där folket af gammalt ansåg sig för
»kristet», men dock hade så föga kristliga begrepp, att t. ex. konungen
egde 100 hustrur. Under arbetet därstädes lärde Krapf att känna det
hedniska Gallasfolket, en stolt och vild negerstam, hvars land sträckte
sig långt söderut, och hans hjärta brann af längtan att få bringa dem
evangeliet. Fördrifven från Shoafolket, äfven på grund af
katolikernas inträngande, beslöt han att resa sjöledes till Mo ni b as, en liten
ö på Ostafrikas kust, bekant från portugisernas tid, för att därifrån
kunna nå till Gallasfolket.
Vid ett besök i Sansibar erhöll han den mäktige sultanen
Said-Saids tillåtelse att bo i landet samt en rekommendationsskrifvelse för
»den gode man, som önskade omvända världen till Gud». År 1844
anlände han till Mombas och vinnlade sig strax ihärdigt om studiet
af de bägge negerspråk, som talades därstädes. Då blef hans trofasta
hustru, som redan under sjöresan från Shoa utstått svåra lidanden,
angripen af feber och dog efter att hafva födt honom en dotter,
under det att Krapf själf var så sjuk, att han knappast förmådde släpa
sig fram till hennes sjukbädd. Före sin död sammankallade hon de
muhamedaner, som hulpit dem, och vittnade inför dem om det enda
namn, i hvilket man kunde dö. Därpå lade hon sin man på hjärtat
att aldrig uraktlåta att tala till folket om Herren, hur fruktlöst det än
kunde synas, och bad honom icke spilla tiden med att sörja henne,
utan allvarligt sträfva efter att fullborda sitt arbete, medan det var
dag. Krapf var alldeles förkrossad af sorg; dock såg han uti hennes
graf, som snart fick gömma äfven det lilla nyfödda barnet, ett
förebud om seger. »Berätta för vännerna,» skref han hem, »att det nu
på Ostafrikas kust finnes en ensam missionärgraf. Det är ett
vittnesbörd om, att I hafven börjat kampen med denna del af världen, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
