Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Belägringens tid - C. Belägringen - Ostafrika
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 272 - -
så sant som kyrkans segrar alltid vinnas genom framryckande öfver
dess medlemmars grafvar, kunnen I vara förvissade om, att den
stunden är nära, då I skolen blifva kallade till Afrikas ostkust för dess
omvändelse.»
Alldeles ensam fortsatte Krapf med ifver sina språkliga och
etnografiska studier i förvissning om, att de en gång skulle lända till
mycket gagn (såsom det ock skedde på 1870-talet), och utkastade
härunder vidtgående framtidsplaner, hvilka äfven med tiden skola
förverkligas: om anläggandet af en sammanhängande rad
missionsstationer tvärs öfver Afrika och om upprättandet af en koloni för
befriade negerslafvar i Mombas, liksom i Sierra Leone.
Efter tvänne års förlopp erhöll han omsider 1846 en
medhjälpare i sin landsman Johann Rebmann, och så fort som möjligt
anlade de tillsammans en missionsstation på fastlandet i Rabai, hvarest
de, boende uti infödingarnes hyddor, själfve måste bygga sig ett
riktigt hus, allt under det att de begagnade hvarje hvilotid till
språkstudier. Många gånger angrepos de af feber, men »jag bad
innerligt,» skrifver Krapf, »om att få lof att lefva, till dess åtminstone en
själ blifvit frälst, ty jag var förvissad om, att, hade blott en enda
sten lagts, skulle Herren fortsätta byggnaden.» Förskräckt öfver
hedendomens vederstyggligheter, predikade han strängt mot synden,
men »invärtes blef det honom då tillkännagifver att han borde
predika mera om Frälsarens kärlek till de vilsefarna fåren och visa
innerligare barmhertighet.» Några veckor därefter fick han se den
första (och nära nog den enda) frukten af evangeliet, en stackars
krympling, som rent af slukade orden från hans läppar (sedermera döpt af
Rebmann), och Krapf skref om sällheten af missionärens lefnadskall:
»Hvad är kunglig värdighet i jämförelse med den persons gärning,
som predikar evangeliet i skogen eller i den ensliga kojan?»
De beslöto nu att snarast möjligt företaga undersökningsfärder
i det inre af landet för att kunna nå fram till Gallasfolket och uppsöka
ställen, som lämpade sig för missionsstationer. Höfdingarne på
platsen varnade dem för de stora farorna, men Rebmann drog åstad,
utrustad blott med en paraply i handen samt ledsagad af några få
infödingar. Trenne resor i dessa alldeles okända trakter företogo de
hvardera och blefvo därigenom, ehuru de själfve icke åsyftade annat
än Guds rikes utbredande, de förste store upptäcktsresandena i
Ostafrika. År 1848 fick Rebmann för första gången syn på det väldiga
berget Kilimandjaros hvita, snöhöljda topp, till stor öfverraskning för
Europas lärde geografer, som i början kraftigt förnekade, att snö kunde
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
