Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Belägringens tid - C. Belägringen - Martyrtiden på Madagaskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 278 - -
gång i början en ensam kunde skänka de förföljde litet tröst. För
öfrigt lämnades den unga församlingen åt sig själf utan herdar under
hedningarnes raseri för att uthärda en hemsökelsetid af 25 år, hvars
like knappast finnes i världshistorien.
Den hedniska reaktionen reste sig i all sin väldighet. De
afskyvärda barnamorden återinfördes, nya afgudar gjordes, och Jehovas
namn blef vid dödsstraff förbjudet. I skaror flydde madagasserna undan
skräckväldet till skogarna, röfvareband bildades, de underkufvade
folken reste sig, och under 8 månaders förlopp afrättades öfver 1,000
personer, medan ännu många fler måste undergå gudsdomen
»tan-gena» (att tömma giftbägaren) för att bevisa sin oskuld. Men genom
förföljelserna fördes de kristne innerligare samman. Med all
försiktighet profvade man hvarandra. Den ene kände sig för genom att
nämna Jerem. 33: is (Jeremias frågar: »Om jag säger dig det, skall
du då icke låta döda mig?») och den andre svarade genom att nämna
nästa vers (Zedekias svarar: »Så sant Herren lefver ... jag skall
icke låta döda dig och icke gifva dig i desse mäns våld, som trakta
efter ditt lif.»).
Sedan den första tidens fasor voro öfverståndna, började man
hemligen samlas utomhus eller hellre på fritt belägna bergstoppar,
där sången obehindradt kunde stiga mot höjden, under det att man
på långa afstånd kunde upptäcka en annalkande fiende. Och om de
än förlorat sina mänsklige vägledare, så hade de dock bevarat Guds
ord. Lika häftigt som hedningarne rasade mot den heliga skrift, lika
innerligt älskade de kristne densamma, gömde den, lefde däraf och
tillväxte genom densamma.
År 1837 skrefvo de till sina bortfarne lärare: »Guds rike
tillväxer i detta land. Då I lämnaden oss, fruktade vi, att Gud skulle
öfvergifva oss; men vi hafva fått erfara sanningen af det bibelordet:
»Jag skall ingalunda lämna dig ej heller någonsin öfvergifva dig»
(Ebr. 13: 5). Sannerligen, Han har blifvit hos oss, och outsägligt stor
var våra hjärtans glädje under bön och samtal om det tillkommande
lifvet».
Vid samma tid dog den egentligen första kristna martyren. En
högättad troende kvinna, Rafaravavy, som i sitt hem hade samlat
de kristne, blef angifven och fängslad tillika med åtskilliga andra.
Genom en underbar skickelse blef hennes dödsdom icke fullbordad,
men en annan ung kvinna, Rasalama, som först af svaghet angifvit
flere andre kristne, men därefter ångrat detta och desto mera
högljudt vittnat om Jesus, blef, krumsluten i bojor, buren öfver en fjär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
