Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - IV. Belägringens tid - C. Belägringen - Martyrtiden på Madagaskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
- 280 - -
med händer och fötter fjättrade mellan två stänger, buros desse r
procession genom staden. Förgäfves tillstoppade man munnen på
dem, därför att de sjöngo och vittnade för folket. Därpå fördes de
15 till en brant klippa väster om palatset, från hvilken lifdömde
trollkarlar plägade störtas ned i en omkr. 50 meter djup afgrund.
Enligt flere åskådares vittnesbörd syntes martyrernas ansikten förklarade
liksom änglars anleten. En efter annan afkläddes de, och med ett
rep om lifvet hissades de ut öfver afgrunden, och under det att
bödeln med en stor knif afvaktade en vink att afskära repet, tillfrågades
de: »Vill du låta bli att bedja?» Den ene efter den andre svarade
frimodigt nej och försvann i afgrunden. En af dem begärde
tillåtelse att bedja först, bad med hög röst en bön, vittnade därpå för
folket och sade slutligen till bödlarne: »Kasten gärna min kropp i
afgrunden, min själ kunnen 1 icke kasta dit ned, den går till Gud i
himmelen. Därför fröjdar jag mig öfver att dö i min Skapares tjänst.»
Blott en enda, en kvinnlig släkting till drottningen, skonades. Man
hade ännu hoppats att vid afgrundens brant förmå henne till att
gifva efter, men hon bad blott om att få följa sina syskon till
himmelen. Då slog man henne i ansiktet under utropet: »Du har mistat
förståndet,» och bortförde henne under bevakning.
De sista fyra dödsdömde (ett äkta par och två män) skulle,
såsom varande af adlig börd, dö på bålet. Med fridfulla anleten
gingo de själfva sjungande till afrättsplatsen och bestego bålet, där
de utan bäfvan läto sig bindas vid fyra pålar. Bålet antändes, under
det att en praktfull regnbåge visade sig öfver dem. Många flydde
af skräck, och bålet släcktes flera gånger af regnet. Men de bådo:
»Herre, mottag vår ande, ty din kärlek har drifvit dig ned till oss.
Tillräkna dem icke denna synd!» Och från de högt uppflammande
lågorna hörde man ännu utropet: »Välsignadt vare Herrens namn från
nu och i evig tid!» (Dav. ps. 113: 2).
Men också denna gång måste drottningen erfara sanningen af
hvad några bland hennes ämbetsmän hade sagt strax i början: »De hvita
folkens religon har det märkvärdiga med sig, att ju fler man dödar,
desto fler bekänna sig till densamma.» Skräckscenerna hade blott
den verkan, att en blef till tio, och tio till hundra. Under sådana
förhållanden sände Londonmissionen 1853 sin sekreterare William
Ellis, förut missionär i Söderhafvet, till Madagaskar för att närmare
undersöka ställningen. Först 1856 nådde han dock fram till
hufvudstaden efter upprepade besök i Tamatave. Drottningen sände honom
100 man till mötes vid kusten för att bära honom upp till Antana-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
