Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - V. Då portarna öppnades - B. Framryckningen - Evangeliets seger på Madagaskar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
– 431 -
fördes söndagshvilan. En sådan tillströmning af folk till de kristna
sammankomsterna började ega rum, att församlingens döpte
medlemmar en gång utrymde sin egen kyrka för att lämna plats åt
hedningarne. Från det aflägsna Betsileo förspordes en liknande hunger
efter Ouds ord. Och kröningsfesten gjorde ytterligare verkan.
Rundtomkring den kungliga tribunen strålade dessa fyra inskrifter: Ära
vare Gud i höjden — Frid på jorden — Till människorna ett godt
behag — Gud vare med oss! Och på bordet låg bibeln bredvid
kronan. I början af följande år döptes Ranavolana och hennes förste
minister Rainilairivony i närvaro af alla stormännen. Snart därpå
blef förste ministern, som redan förut varit Rasoherinas (och sedan
blef den sista drottningens) gemål, vigd vid drottningen. Den
»officiella» kristendomen var visserligen icke fullkomlig, ty ministern hade
före sitt dop skilt sig från sin egentliga hustru, som var kristen och
moder till 16 barn. Men för riket och folket var det ändock en
ofantlig omkastning.
Genom offentliga kungörelser anbefallde drottningen sitt folk
den nya gudsdyrkan utan att dock vilja tvinga någon: »Jag och alla
stora bedja; byggen I er ock ett församlingshus för hvarje hundratal
skattskyldige!» Efter att hafva rådfrågat en folkförsamling lät hon
med offiderarnes tillhjälp uppbränna alla afgudar och trollmedel.
Folket blef bestört, men många voro icke de, som knorrade. Man var
redo att antaga drottningens religion, men hvem skulle vägleda de
många? Man fick församlingshus, där man sammankom om
söndagen, pratade och sjöng, och det var stort, om man hade någon, som
kunde föreläsa litet grand. En tolf års gosse måste leda en
gudstjänst, på somliga ställen passade dåliga personer, som kunde något
mera än de andre, på tillfället. Missionärerna fröjdade sig med
bäfvan, fruktade för, hurudant slutet skulle blifva, men uppbjödo alla
sina krafter för att med infödde kristnes hjälp åstadkomma det
bästa möjliga.
Redan 1868 blefvo 20,000 personer döpte och för att vägleda
den alltjämt växande rörelsen bildades i Imarina ett
församlingsförbund, som två gånger årligen samlade en stor krets af
representanter till gemensam bön och förhandling om alla viktiga
’kyrkofrågor. Från hovaerna utvidgades missionsverksamheten till
Betsileo-stammen. År 1880 hade missionen ölver 1200 församlingar med
mer än 70,000 kommunikanter och 250,000 anhängare.
Missionärerna, 30 — 40 till antalet, måste verka förnämligast i hufvudstaden;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
