Jag bor från stora verlden
        På landet, jag,
Har klöverfält och gärden
        Och vattendrag.
Der stora fiskar gånga
        Och äfven små:
Om de sig låta fånga,
        Kan man dem få.

Jag jagtmark har, hvars like
        Är mer än rar,
Och kräftor i ett dike
        Med håf jag tar.
Om ned till ån vi qviata
        För nöje skull,
Skall du få se en kista
        Med ålar full.

Min spanska nasse stönar
        Så fet och rund.
Till jul han visst mig lönar
        Med sexton pund.
Han mojar sig i mylla
        Och solens sken,
Och kan på svält ej skylla
        Som herr Bazaine.

Du föreatäld skall blifva
        För mina kor:
Brunetta och Gullvifva
        Och Stora mor;
Och kalfven mellan Kullan
        Och Rosen-klöf,
Sir Arthur mellan Pullan
        Och Sommar-löf.

Här hönsherrskapet gör sig
        Små bankalag;
Se hvad de hngga för sig!
        Ja, det tror jag:
Ett ordstäf jemt jag fäster
        Mig vid med fog:
Höns, käringar och prester
        Få aldrig nog.

Der bortom viken snurrar
        Min väderqvarn.
Och här en spinnrock surrar,
        Som spolar garn.
I väfstol’n Kajsa slamrar,
        Och väfver dräll,
I smedjan Petter hamrar
        Med skräll på skräll.

På fälten nästan höres,
        Hur gräset gror;
Men ändå stundom störes
        Min lycka, bror!
Allt, som lycksaligt skattas
        På jordens ring,
Jag har, men ändå fattas
        Mig någonting.

Hårdt är det att försaka
        Sin hälft. Ack, ja!
»En öm och trogen maka»
        Bör hvar man ha. –
Jag uppgör och kasserar
        Förslag hvar dag. –
Bäst är du annonserar,
        Så tycker jag.