Isbelupna äro mina fönster:
Kom och titta på dem båda två!
Du kan aldrig tro hvad vackra mönster
Vinterns andar ritat deruppå.

Kan en mästare med konstens penna
Få en stjerna som den här? O nej!
Kan en sådan spets du få som denna
Med brodér-nål? Nej, det kan dn ej.

När man börjar, vill man aldrig sluta:
Man det sköna finner mer och mer.
Kom och se uppå min andra ruta
Dessa landskap i ett fritt manér.

Man har ofta mycket skilda tycken
Uti allt i konst, som frambesvärjs:
Ser du ej, hur dessa landskapsstycken
Täfla i natur med Edvard Berghs.

Allt är så naturligt: berg och backar,
Skog och alper, blommor, snö och is!
Det är derför fogelpacket hackar,
För att komma åt mitt paradis.

Se hur sniket utanför de titta!
Det är idel syndiga begär:
Jo, det skulle smaka att få sitta
Sjungande i silfverpoppeln der.

Här kan man erinras om det flydda,
Här finns mer än vi ha vetat af:
Står ej här en »mossbelupen hydda»,
Står ej här ett »kors pä Idas graf!»

Om en smul du orkar ryggen buga,
Här bland granar, vattenfall och spång,
Kan du till och med se Geijers stuga,
Som han fann vid femton år for trång.

Denna bit till fantasien talar:
Eld och snö dig bara föreställ!
Detta är ju »Ceylons brända dalar»
Och det här är »Nova Zemblas fjäll.»

Detta snöfält, som härnere slutar.
Är den snö, som »bäddar grafven kall»,
Detta träd, som emot branten lutar,
Är en gammal »balsampoppels fall».

Denna bugt påminner oss om Skuru:
Vilda berg och nedanför en sjö.
Denna bara fläck framställer, huru
»Vinterns drifvor smälta bort och dö».

Här »bland bergen», säg mig, hvad är detta?
Låt mig se, hvad du kan hitta på!
Det är Sandströms Villa Canzonetta,
Som han tallar för sin »lilla vrå».

Jag just tycker mig en smul förmögen:
Nya taflor komma med hvar dag,
Hvilken lycka, ack, och hela högen
Rår jag om, och förevisar jag.

Det är väl. Men bladet kan sig vända:
Rutans verld är af en skör natur.
Herrligheten dränks också kanhända
På en qvällsqvist i en vattenskar.