Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Vårt folk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ringen, som bäres fram till konungen. Vid åsynen däraf blef
denne väckt till kärleksfull hågkomst af Qakuntala. Han skyndar
att uppsöka henne, träffar först deras gemensamme son och
sedermera henne själf, hvarefter han söker att på bästa sätt
godt-göra sin ofrivilliga glömska. De älskande återförenas.
Den vaknande kärleken hos båda, Qakuntalas afsked från
sina leksystrar, hennes känslor, då hon finner sig glömd af
Duschjanta, mötet mellan denne och den unge sonen, föräldrarnes
återseende — dessa m. fl. scener äro tecknade af en mästarehand,
som strör omkring sig en bländande poetisk skönhet.
En synnerligt täck episod i diktvärket Mahåbhårata är den
om Rischiasringa, som af sin fader, en sträng botgörare, hölls i
en skog skild från alla människor. Under faderns frånvaro
kommer en skön flicka till honom, hvilken han tror vara en
botgörare, likasom han själf. Vid faderns återkomst beskrifver
han för denne den unge botgöraren, som hälsat honom med att
närma sin mun till hans och hur en rysning därvid genomilat
honom, så ljuf, att han nu ständigt längtade att förnya detta
slags hälsning. Detta sker ock, i trots af faderns varningar, under
dennes frånvaro. De båda unga lämna skogen och utöfva
därefter sin botgöring gemensamt.
Många andra episoder i samma omfångsrika diktvärk äro
på annat sätt värmande och väckande, såsom den om Savitri,
som genom sin trofasta kärlek förmådde själfva dödsrikets konung
Jama att återgifva henne sin make — en af de älskligaste
skildringar inom hela den indiska literaturen; den om Usinara, som
hällre än att lämna i hökens klor en dufva, som sökt hans skydd,
lät ur sitt eget kött skära hennes vikt, för att därmed friköpa
henne, då i det samma roffågeln förvandlades till Indra, som i
hökhamn velat pröfva Usinaras rättskaffenhet och nu högeligen
prisade hans själfuppoffrande dygd; den om Jajati, hvilken, efter
att hafva under många år underkastat sig de strängaste
späk-ningar, infann sig hos Indra och, på tillfrågan med hvilken han
jämförde sig i fromhet, förklarade, att ingen hvarken bland gudar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
