Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Arffienden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för Leipzig. Oaktadt dessa med all flit användes för att begrafva de döde
och borttransportera de blesserade, lågo dock hundratals kvar omkring oss
på fältet.
Det är ju så, att vi vanligen få lifligare intryck af enskild- Krigarens
heter än af företeelse i massa, uppröras ofta mer af en enda “inne.
människas lidanden än af tusendens jämmer och kval. En annan
deltagare i slaget vid Leipzig, den år 1877 aflidne preussiske
husarofficeren Engel, omtalar i sina minnen följande händelse,
till hvilken han där var ögonvittne:
I samma stund, som vi gjorde oss färdiga att öfvergä den af fienden
just antända Elsterbron, kom en vacker 25-årig dam ridande mot oss på en
ädel engelsk häst. Hon var antagligen en fransk stabsofficers hustru, och
troende att hon hade franskt kavalleri framför sig, ville hon söka sin man
i våra led. Hon tycktes först vara som bedöfvad af det väldiga kanondundret.
På femtio stegs afstånd från vår front häjdade hon hästen, säg lugnt på den
fruktansvärda kampen och riktade därefter hela sin uppmärksamhet på sin
lilla fyraåriga dotter, hvilken hon hade framför sig i sadeln. Upprepade
gånger försökte ryttarinnan bryta sig igenom vår kavallerikolonn, men blef
hvarje gång stött tillbaka af de våra. Hvad vill ni här? Detta är icke någon
plats för er, ropade de till henne. Damen svarade icke ett ord. Hon grät
häller icke. Ibland slog hon upp ögonen mot himmelen, och ibland såg hon
på sin dotter. Men till sist måste hennes kvalda hjärta ha luft. O, min Gud,
jag måste vara ifrån mina sinnen. Nu kan jag ju icke bedja häller, utbröt
hon på franska. Och under tiden slog oupphörligen franska kulor från den
andra stranden in i våra led. Plötsligt störtade damens häst. En kanonkula
hade dödat djuret och på samma gång krossat ryttarinnans vänstra ben.
Kornetten Löwestern och jag sågo den förfärliga scenen samt sprängde fram
för att hjälpa den olyckliga. Men då dundrade vår divisionschef, generalen
grefve Palhen: Hvart riden I, mine herrar? Vi önska hjälpa deii sårade
damen, var vårt svar. I tjänsten existera inga önskningar. Riden åter till
edra platser och rätten er efter order, svarade generalen, och vi måste
naturligtvis lyda. Men hvad hände väl sedan? Ah, det var förskräckligt!
Utan ett klagande ljud, men med den djupaste förtviflan målad i sitt ansikte,
tog den på marken liggande, hårdt sårade kvinnan sin gråtande dotter i sina
armar, kysste henne ömt och innerligt, löste det blodbesudlade strumpebandet
från sitt eget krossade ben — och strypte därmed sitt eget barn. Allt detta
hade tilldragit sig inom loppet af några ögonblick, framför våra ögon, och
nu böjde sig den stackars modern med sin lilla dotters lik hårdt slutet intill
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
