Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 1 - 7 Jan. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7 „ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
glädje. JIon hade fått bereda mor ro,
Glid hade låtit henne få göra sin
älskade mor den tjänsten.
Fram på morgonsidan somnade Alf
in tryggt. Hon lade sig påklädd i
sängen, och hennes armar omslöto den
lille, även sedan hon själv äntligen
slumrat in.
Allas ögon voro riktade på dörren
till förmaket, dit Anna och Maria gått
in för att tända julgranen.
De kommo strax tillbaka, och ett
ögonblick därefter gick Anna fram till
sin far och sade leerrde men med en
liten smula ansträngd röst: "Far, o,
vi som hade tänkt få det så festligt
för far, innan vi gingo in och tände
julljusen. Och vi hade tänkt sjunga
ön födelsédagssång för far. Men det
var i går afton jag skulle skriva
.sången, och då vet du — du kom ned till
mig med Alf — och så blev det intet
av."
Nu darrade rösten igen, och det kom
ett fuktigt skimmer över hennes ögon.
Men fadern slöt henne i sina armar.
"Tack, kära barn", sade han — ocli
mor tyckte, att även hans röst lät en
smula osäker. "Gud signe or
allesammans. ’’
"Ser tlu icke, Anna", tillade han
efter en stund, "hur frisk och duktig
mor ser ut i kväll. Det är ju bättre
än den skönaste dikt du kunnat ge
mig."
Så öppnades dörren.
Klart strålade de många julljusen i.
den vackra granen. Men ännu
klarare strålade ur allas ögon kärlekens
ljus och värme — och den fortfor att
stråla, sedan julljusen slocknat. Det
var en välsignad julekväll, ty Herrön
själv var hedersgästen i hemmet.
. (F. V.)
essä
Guds underliga vägar.
"Det kostar Gud ju ganska ringa
den fattige att göra rik,
den rike att till armod bringa,
en hög den låge göra lik.
Ty Gud, den högste Underman,
upphöja och förnedra kan."
Född och uppfödd i ringa jordiska
förhållanden men med hågen vänd till
det osynliga levde på 1700-talet en from
man vid namn Adolf Hornberg med sin
likaledes fromma hustru i en stad i
södra Tyskland. Strävsamt var det
nog mången gång för husfadern aff
finna, det dagliga brödet ät sig och de
sina, men de hade under sann
gudsfruktan lärt att låta sig nöja och
funnit, att det är vinning nog.
Främmande för tidens fåfängliga strävan
sökte de med all flit det ena
nödvändiga, Guds rike och dess rättfärdighet,
vilket sökande har löfte med sig så
väl i detta livet som för det
tillkommande.
Försjunken i djupa betraktelser över
tingens ovisshet, livets korthet och det
himmelska målets härlighet satt Adolf
Hornberg en söndagseftermiddag i
skogen invid en frisk porlande källa,
omgiven av höga, lummiga ekar.
Hastigt hör lian ett buller, som
"iicker honom ur hans djupa
begrundande. Blickande omkring sig finner
han ett stycke därifrån en större sten.
vid vilken en jakthund med all iver
kravsar upp ott hål i jorden. Han steg
då upp och gick till stället, varvid
hunden försvann. I den fördjupning,
som vid hundens kravsande uppstått,
framskymtade något glänsande. Han
började nu gräva ocli upptäckte efter
hand en större silverkanna, vilken lian
efter ganska stor ansträngning
slutligen lyckades få upp ur jorden. Näi
lian så öppnade kannan, fann lian
henne full med guldmynt. Adolf blev
mycket förvånad. Då han en stund
övertänkt, vad han borde göra, beslöt
ban att gömma kannan i ett ihåligt
träd för att vid nattens mörker kunna
osedd föra henne hem. Därefter skyn-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
