Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2 - 14 Jan. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14
„ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
för att gå ut igen. Men fader Bonin,
som kände sig rörd genom barnets
uppträdande, frågade:
"Är du ett soldatbarn, min lille
gosse ?:’
"Nej, jag är mammas gosse, och hon
är alldeles ensam."
"Jaså", svarade soldaten, "och du
har inte tio sous?"
"Nej, icke ett enda."
"Din mamma har väl heller
ingen, kan jag förstå. Brevet skall
väl skrivas för att få litet att köpa
bröd för, du lille pys?"
"Ja", svarade Jean, "det var
meningen. ’’
"Kom in då, en halv sida tar jag
ingen betalning för."
Fader Bonin tog fram ett
pappersark, doppade pennan och skrev med
stora bokstäver: Paris den 16
december 18. . Herr. .
"Vad heter han, min lille vän?"
"Vem?" frågade Jean.
Herm, förstår du väl."
"Vilken herre?"
"Herrn, som skall giva dig pengar
till bröd".
Nu förstod Jean honom.
"Det är ingen herre."
"Nå, ett fruntimmer då."
"Nej, det vill säga ..."
"Vad?" utropade fader Bonin, "vet
du icke en gång, vem du skall skriva
till?"
"Jo visst", svarade gossen.
"Nå, så säg det då, och litet
raskare."
Lille Jean blev blossande röd. Saken
var den, att han tyckte, det var svårt
att gå till en offentlig
brevskrivningskiosk med en sådan korrespondens.
Slutligen tog han mod till sig och sade
hastigt:
"Jag skall skriva till Gud, som är i
himmelen."
Fader Bonin skrattade ej.
"Hör du, min gosse lille, jag hoppas
att du icke försöker att göra narr av en
gammal soldat. Du är så liten, och
jag vill inte ge dig stryk. Men
helt-om marsch!"
Jean lydde och vände sig om, men då
fader Bonin såg honom stå där, greps
han av medlidande, gick fram till
gossen och betraktade honom noga.
"Jojo", mumlade han, "när allt
kommer omkring, finns det förfärligt
mycket elände i detta Paris — vad
heter du, min gosse?"
"Jean".
"Jean, men vad heter du mer?"
’ ’Ingenting mer’
"Vad har du att säga Gud, som. är
i himmelen?"
"Jag ville säga, att mamma sovit
sedan i går afton, och att jag inte kan
få henne vaken".
Den gamle soldaten låtsade, som om
han ej förstod meningen och frågade
på nytt:
"Men du talade nyss om bröd, vad
skulle du med det?"
"Jag skulle äta det, för jag är så
förfärligt hungrig. Strax innan
mamma somnade, gav hon mig en skorpa,
men den har jag ätit upp."
"Vad åt hon då själv?"
"Hon sade, att hon inte var hungrig.
Detsamma har hon sagt de sista
dagarna."
"Vad gjorde du för att försöka
väcka henne?"
"Jag kysste henne, som jag alltid
gör.’’
’ ’Andades hon då ?" frågade Bonin.
"Det vet jag inte. Men bruka
människor alltid andas?"
Fader Bonin såg åt annat håll. Två
tårar runnö ned för hans kinder. Han
besvarade ej barnets fråga utan sade
med darrande röst:
"Märkte du något ovanligt, då du
kysste henne?"
"Ja, hon var kall — så kall. Men
det är alltid så förfärligt kallt, där vi
bo."
"Och hon skakade av köld. Gjorde
hon det?"
"Nej, hon låg så stilla. Hennes hän-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
