Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 10 - 11 Mars - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75 „ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
Herrens ord förbliver
eviu-nerligen.
För någon tid sedan blev en herre,
under det- haii gick framåt på en gata,
erbjuden en traktat. Han vägrade
tämligen ohövligt att taga emot
densamma och sade, att han önskade få
vara i fred för sådana där
läsareskrifter, men när den person, som erbjöd
honom skriften, envisades, att han
skulle taga emot den, gjorde han det
slutligen med den försäkran, att han
skulle bränna upp den, så fort han kom
hem. Och han höll ord, men då elden
redan fattat i de tunna pappersbladen
och de rullade ihop sig av hettan, föll
hans öga på dessa ord: "Herrens ord
förbliver evinnerligen’’: och hur han
än bar sig åt kunde han icke frigöra
sig från dessa ord. De susade för hans
öron, de framträdde för hans ögon på
varje sida han läste, de förföljde honom
och fyllde honom med oro, till dess han
icke längre kunde uthärda det. Han
vände sig med sitt beklämda hjärta till
Herren och fick hos honom förlåtelse
och frid.
casa
Mors stöd.
(Forts.)
Stackars Anton! Hade det varit svårt
att få Spätta tillrätta igen, så blev
detta mångdubbelt värre. Anton sprang
och lockade, men fåren voro spårlöst
försvunna. Vad skulle han taga sig till?
Han vågade inte gå för långt bort från
korna, men hur skulle han finna fåren?
Orden från katekesläxan, han läst
på förmiddagen, stego helt stilla upp
i hans minne: "Åkalla mig i nöden —
–". Morniors kärleksfulla ord
döko upp: "Bed, barn, bed Gud!" Och
med tårarna störtande utför kinderna
föll Anton på knä och bad Gud om
hjälp. Så började han leta och ropa
och locka igen. Minuterna blevo tim-
mar och timmarne som dagar för den
förskräckte Anton. Gång på gång
tyckte han sig höra ett svagt
bräkande, men då han gick efter ljudet, fanns
där ingenting, inte spår av vare sig
geten eller de tio fåren.
Och kvällen kom, och korna vände
hemåt, Det var ingen råd för Anton,
han måste följa med. Men med
vilken förtvivlan han vände hemåt! Vad
skulle de säga? Den snälla frun
körde nog bort honom, det var ju inte
mer än rättvist, men vad skulle mor
säga? Och de fjorton kronorna! Och
tårarna föllo allt stridare.
Plötsligt lyfte Anton lyssnande upp
huvudet. Yad var det? Han sprang
i riktning mot ljudet på andra sidan
kullen, som han så oändligt många
gånger genomsökt. Och där finner han
alla fåren välbehållna! Men geten då ?
Så han lockar och ropar. Men allt blir
tyst, geten är icke med de andra, och
nu törs han inte dröja längre, han
kommer ändock senare än vanligt hem.
Hur skulle han bli mottagen?
Det var på fjärde dagen sedan geten
försvunnit. Allt sökande hade varit
förgäves. Hon var och förblev borta.
Anton ville dock icke helt släppa
hoppet att få igen sin get.
"Så vill jag hjälpa dig." Vid de
orden hakade Anton sig fast och gång
på gång bad han Gud om. att finna
geten.
Det var kväll redan och tid att gå
hem. Det var med ett tungt hjärta,
Anton denna gång vände hem igen.
Nu kunde nog inte geten leva längre.
Och tårarna runnö ymnigt. "Så vill
jag hjälpa dig", ljöd det så stilla inom
honom. Ville Gud det verkligen?
Om han skulle gå en annan väg hem
i kväll? Gick det an tro? Det var
besynnerligt, det var som om något
lockade och drog dit bort. "Så vill ja’g
hjälpa dig." Se, där voro de igen, de
(Forts, ä sid. 78.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
