Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 18 - 6 Maj - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
„ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
dock melodiska sång sträckte upp från sitt
vinterkvarter i söder mot norden. Jag steg
miste men föll ej mer än ned på mitt ena
knä, ty utan att jag själv tänkte därpå
eller bestämde mina handlingar, kastade jag
mig åt andra sidan och var räddad. Säg,
var Icke det underligt?"
"Å jo", sade Gunnar. "Men tänk när jag
klättrade över staketet här uppe på
utsiktsberget! Det går ju rakt ned som en riktig
vägg. Jag skulle visa Arvid, att jag var
modigare än han. Men se, det hade regnat
hela förmiddagen, så att mossan på
bergklinten var hal. Och så halkade jag och
ramlade i väg. Jag högg nog i med fingrarne i
marken, men fick ej något riktigt tag, som
höll. Men just där nere vid själva kanten av
det riktiga bråddjupet växte en enda liten
knotig enbuske. Och när jag kom där
åkande utför sluttningen, kom jag rakt över den
där enen och hängde fast där, tills Arvid
hunnit springa efter vår dräng Kalle, som
slängde till mig ett rep och halade upp mig
och sedan gav mig en "orre", så att det
susade för öronen för det jag varit dum. Men
säg, var det inte besynnerligt, att jag skulle
fastna på den där enda enbusken, som fanns
där? Eller tycker inte mormor det?"
"Jo, nog tycker jag det", nöjde hon sig med
att svara.
"Men tänk, när jag giok på skridskor här
nere på viken", fortsatte nu Arvid i sin tur.
"Jag hade fått löfte att gå där, bara jag
aktade mig för strömfåran från ån, som
flyter ut där. Inte kom jag ihåg någon
strömfåra, inte, utan jag barkade i väg jag, så att
det sjöng efter det i isen. Men så snavade
jag över en liten, liten grankvist inte stort
större än mitt pekfinger, och så ramlade jag
framstupa och slog mig alldeles vådligt, så
att jag fick en stor kula i pannan och näsan
blev stor som en läst samt händerna
söndertrasade. Nog gjorde det ont, men värre
kunde det blivit, ty hade jag bara åkt ett par
alnar till, så hade jag åkt rakt ned i vaken.
Säg, var det inte besynnerligt, att jag skulle
åka på den där lilla kvisten?" *
"Jo, visst var det så!" sade gamla
mormor.
"Men tänk, när jag i somras var nere vid
sågverket", inföll nu lilla Berta. "Jag stod
och höll handen på en stock, som skulle gå
under klingan. Men så glömde jag av, att
det var farligt — det var bara ett par
sekunder — och just då kittlade det till på
kindbenet, så att jag ryckte bort handen."
"Nå, vad var det för märkvärdigt?"
frågade bröderna.
"Jaså, var det inte märkvärdigt? Just i
samma ögonblick gick sågklingan genom
samma punkt, där jag hållit handen, och
folket där nere vid sågen, som sprungit fram,
sade sedan, att de ej skulle hunnit rädda mig,
om jag ej själv ryckt bort handen. Säg var
det ej märkvärdigt?"
Gamla mormor log sitt blida leende och
sade:
"Jo, nu ser ni, hur ni var och en blivit
räddade nästan på ett underbart, oförklarligt
sätt. Och skulle ni tänka noga efter, så har
det nog hänt mer än en gång i edert liv. Nu
förstå ni väl, att den här planschen är
bild-lig. Icke följer oss någon synlig ängel med
stora vita vingar, men ändock följas vi nog
av en änglavakt, som beskyddar oss, om vi
ej själva med berått mod huvudstupa kasta
oss i olyckan och fördärvet. Göra vi det,
då har änglavakten förlorat sin makt. Men
även när ni vuxit upp, så finnes i livet, det
stora världslivet, mången farlig spång att
gå fram över, bråddjup, som hota, vakar,
som lura, och skarpa klingor, som kunna
såra oss. Då är det gott att kunna förtrösta
på änglavakten."
"Mormor är gammal. Mormor vet det
nog!" sade Gunnar och Arvid.
"Och mormor som är så snäll har nog
också haft änglavakt", sade lilla Berta och
nickade förnumstigt med sitt lockiga huvud.
"Den har jag haft †ör Jesu skull", svarade
mormor och log blitt.
cs-n
Betraktelser
över Ebr. 1: 1—3.
Av A. V. I.
Forts.
När Herren Jesus på vägen till
Damaskus mötte ocli belyste den stolte och
självrättfärdige fariseen Saulus, då
blev han nödställd. Det( var väl då
han fick kännedom om, vad han aldrig
förut vetat, att han var köttslig, såld
under synden och full med onda lustar
och begärelser. Han sökte på allvar att
döda synden i sig, men han fick erfara
sin vanmakt och begärelsens hemska
makt till den grad, att han blev helt
förlorad. Han säger härom: "Synden
tog anledning och verkade genom
budordet i mig all begärelse, ty utan lag
är synden död. Och jag levde en gång
utan lag, men när budordet kom, levde
synden upp, och jag vart död, och
budordet. som var givet till liv, befanns
vara mig till död. Ty synden tog
anledning och förförde mig genom bud-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
