Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 18 - 6 Maj - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
kom ord och satser, som mor Beata även
med tillhjälp av sina glasögon icke
kunde uttyda. Nu sitta de båda gamla
vännerna bredvid varandra, brevet liar
redan blivit läst både en och två gånger ;
det tycks innehålla rätt mycket
tänkvärt.
"Herr skollärare", säger slutligen
mor Beata allvarlig och lugn, "vägen
ligger öppen och trygg för mig; jag far
nu till barnen.’’
"Kan icke avråda", svarar
skolläraren, "tvärtom! Men jag önskade, att ni
överlade allt väl, ]3å det att ni där
borta icke må bittert ångra er. Ni är icke
mer ung, — gamla träd äro svåra att
omplantera.’’
"Det beror på, huru man sätter om
dem", svarade mor Beata, "och jag
tänker, att bland mina barns kärlek är
ingen dålig plats."
’ ’Visst icke! Men fruktar ni icke för
den långa, långa resan ditut?"
"Frukta?" Den gamla frun såg
obeskrivligt förvånad på skolläraren.
"Skulle jag frukta? För vad då?"
"Å, för olyckor, storm, vågor,
sjösjuka, främmande människor och vad
eljest kan vara, som kan träffa en under
en sådan resa."
"Skollärare", mor Beata såg riktigt
högtidlig ut, "kan något av allt detta
vara större än Gud?"
"Nej, visst icke; men jag menar blott,
att emedan ni nu är sextio år och aldrig
varit varken ur byn eller ur trakten —
att resa så ensam."
"Jag reser inte ensam", svarade den
gamla lugnt, "jag har en god reskamrat,
som går med mig, om jag än vandrade
i en mörk ff al. Nej, nej, här kvarhåller
mig ingenting mer, åtminstone icke
något, som jag inte vill lämna för barnen.
Jag är ju även gärna här, men det är,
som om ett osynligt band drager mig dit
bort; jag måste dit, jag må vilja det
eller ej."
"Ja., ja, dotter och svärson", sade
skolläraren.
"Och fem barnbarn, av vilka jag
ännu inte sett något enda."
Kort och gott, skolläraren skrev
denna eftermiddag ett brev till barnen i
Amerika, att deras mor skulle komma, så
snart hon sålt några saker och ordnat
allt.
Efter några veckor kom det jublande
svaret. O, huru glada alla voro, att nu
äntligen deras önskan gått i
uppfyllelse ! Men mor skulle ju skriva förut, så
att Anders skulle kunna komma och
hämta henne från fartyget. Men om det
icke vore möjligt — ty de bodde långt
från havet — så skulle hon vända sig
till den man i Newyork, vilkens namn
och adress var noggrannt uppskriven i
brevet, och han skulle då räcka henne en
hjälpsam hand.
Så var ju vägen öppnad och allt
ordnat. Men nu gällde det att duktigt
bruka händerna, — ingen kan tänka sig,
huru mycket Beata hade att göra. Först
måste allt säljas, som hon icke kunde
taga med. Allra helst hade hon packat
in allt. Det var så svårt att skilja sig
från det gamla skåpet, som tillhört
hennes mor och mormor; i det hängde en
gång Jakobs brudgumsrock och Marias
första lilla klädning. Och tvättkaret,
som så redligt hjälpt henne att hålla allt
vackert och rent; stolarna som icke
hade så många maskhål som minnen, —
och geten, den trogna geten, som gav
mjölk som ingen annan. Men Beata tog
modigt avsked av alltsammans.
Ports.
]LinnéaP
red. av -K. K—11, är under
utgivning.
Pris 10 öre.
Adressera:
B. SENAPSKORNETS EXP.,
Norrköping.
Tryckt på Norrköpings Tidningars Tryckeri - 1917.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
