Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 21 - 27 Maj - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125 „ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
Kristus gjordes ansvarig för alla
människors synder, även de grövsta
brottslingars. "Vi gingo alla i villfarelse
såsom får, var ocb en såg på sin väg;
men Herren kastade allas våra synder
uppå honom." Es. 53: 6. Och aposteln
säger: ’ ’Den, som icke visste av synd, har
Gud för oss gjort till synd, på det att
vi skulle varda Guds rättfärdighet i
honom." 2 Kor. 5: 21.
Det är innehållsrika och kraftiga ord:
"Herren kastade allas våra synder på
honom." —• "Den, som icke visste av
synd, har Gud för oss gjort till synd."
— "Han vart en förbannelse för oss."
Den heliges för oss ofattbara
lidanden i Getsemane och på
förbannelsens trä på Golgata visa nog, att han
var gjord både till synd och
förbannelse. Lika tydligt bör ock det vara för
oss, att han icke hade någon synd och
att han icke var någon förbannelse, när
han togs ned från korset, och när han
stod upp från de döda och när han for
till himmelen.
Forts.
På Guds försyn.
En verklighetsskildring från 1850-talet.
Forts.
Mor Beata såg förebrående på talaren.
"Hur kan ni säga så? Vår Herre Gud
vet ju, var de äro, och han skall nog
föra mig till dem. Jag vet, hur husen
ser ut och känner mina barn; jag skall
nog finna dem. Jag hade även en
skriven adress, men den måtte jag visst
ha förlorat. Nu är jag redan sextio år
gammal och har ännu aldrig gått vilse.
Menar ni, att Gud skall övergiva mig på
mina gamla dar?"
"Å, vem skulle väl särskilt bry sig
om en gammal käring!" utbrast
kaptenen förargad.
Då lade mor Beata sin hand på hans
arm och sade helt förskräckt: "Men
tänk då på, att Gud hör det, vad skall
han väl säga om sådant tal? — Nej, hav
inga bekymmer för mig; när jag väl är i
k
land och åter kan gå, då skall min förare
leda mig väl fram".
De båda männen avlägsnade sig.
"Dåraktigt, dåraktigt!" ropade
doktorn; "man skall taga pengarna från
den gamla, och sedan dör hon på gatan
någonstädes.’’
Kaptenen hade blivit mycket
allvarsam. "Det är likväl något skönt i en
dylik barnatro", sade han sakta.
"Hon är ju dock i allt annat fullt
klok?" frågade doktorn vidare.
"Ja visst! Men min mor hade
också en dylik tillförsikt. Ack, hon trodde
så fast, att även jag en gång skulle
tänka så."
"Nå, därtill är, som jag hoppas, ännu
ingen utsikt ?’’
Kaptenen svarade icke. Han tänkte
på en storm, då efter människotankar
hans skepp och allt, som däri var, måste
gått förlorat. Han hade gjort vad han
kunde, — det fanns ingenting mer att
göra. Då hade han bedit. Intet ord
hade kommit över hans läppar, han hade
icke ens knäppt sina händer, icke böjt
sina knän; men han hade ropat ur
djupaste hjärta, i känsla av sin vanmakt och
i tro på Guds allmakt, — och då hade
en lycklig "tillfällighet"’ inträffat;
hans skepp hade under den mörka
natten i stormen funnit, en stilla vik, — och
även hans hjärta. Men, såsom skeppet
åter måste ut på havet, så även
kaptenen. Ännu var han icke i hamn.
"Vi måste dock göra något för den
gamla’mumlade doktorn, ’ ’men vad ?’’
Efter länge frågande fingo de av henne
veta skollärarens adress; till honom
skulle de telegrafera från Newyork; han
måste veta, var Anders Lind bodde. —
Bland passagerarna, som voro mycket
intresserade av denna händelse,
uppsamlades pengar för telegrammet och även
för svaret; ty man förutsatte med skäl,
att den gamla frun, även om hon hade
pengar, icke skulle vilja ge ut dem för
"något så onödigt", som hon skulle
anse detta vara.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
