Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 23 - 10 Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
„ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
"Nåväl, min gosse, jag skall säga dig,
vad jag skall göra. Jag skall giva dig
en nv geografi, oeli du får betala mig
resten av pängarna, när du kan, eller
också skall jag sälja dig en, som icke
är ny, för femtio cents."
"Äro alla bladen i den, och är den
likadan som de andra, utom att den inte
är ny?"
"Ja, alldeles likadan."
"Då duggr den också precis lika bra,
och jag har andå elva cents över att
köpa en annan bok för. Jag är glad,
att jag icke fick någon på de andra
boklådorna, ’’
Bokhandlaren såg frågande upp, och
jag berättade för honom, vad jag varit
vittne till. Det behagade honom
mycket, och då ban kom fram med boken,
såg jag en vacker, ny blyertspenna och
litet rent, vitt papper i den.
"En gåva, min gosse, för din
ihärdighet. Var alltid så där modig, så skall
du göra lycka i världen", sade
bokhandlaren.
"Tack, det var snällt av herrn."
"Vad heter du?"
"Wilhelm Haverly."
"Önskar du dig ännu flera böcker?"
frågade jag nu.
"Ja, fler än jag kan få", svarade
gossen och överskådade böckerna, som
fyllde hyllorna.
Jag gav honom en sedel.
"För den kan du åtminstone köpa
dig några", sade jag.
Glädjetårar stodo honom i ögonen.
"Får jag köpa, vad jag vill för den?"
"Ja. min gosse, vad du vill."
"Då skall jag köpa en bok åt min
mor!" utropade ban. "Tack så
oändligt mycket! Jag hoppas, att någon
gång kunna vedergälla herrn det."
Han bad att få veta mitt namn, och
jag sade .honom det. Sedan lämnade
jag honom stående vid disken med ett
så glädjestrålande ansikte, att jag
nästan avundades honom — och det’
förflöt många år, innan jag återsåg
honom. Flera år därefter reste jag till
Europa på ett av de vackraste skepp,
som någonsin korsat Atlantiska oceanen.
Vi hade härligt väder ända till kort
före slutet av vår resa. Då uppstod en
fruktanvärd storm, och om icke
kaptenen hade varit, skulle alla, som voro
ombord, ha drunknat. Det visade sig
nämligen, att skeppet hade en stor läcka,
så att det hotade att fyllas med vatten.
Matroserna voro allesammans kraftiga,
tjänstvilliga män och officerarna
sjömän av första ordningen, men sedan de
hade kämpat hela natten och vattnet
alltjämt tilltog, uppgåvo de allt hopp
och gjorde anstalter för att släppa ned
räddningsbåtarna, ehuru de måste veta,
att ingen småbåt kunde hålla stånd mot
så svår sjö.
Kaptenen, som hade varit nere vid
sina kartor, kom nu upp. Han såg med
en blick, huru sakerna stodo, och med
en stämma, som överröstade stormens
tjut, kallade han envar till sin post.
Jag var förvånad över att se, huru
dessa män böjde sig för sin kaptens
starka vilja och ilade tillbaka till
pumparna. Sedan steg kaptenen ned för att
undersöka läckan. Då han gick förbi
mig, frågade jag honom, om det ännu
fanns något hopp. Han såg först på
mig och sedan på de andra
passagerarna, som trängde sig omkring honom för
att höra hans svar, och sade:
"Ja, min herre, hopp finns det, så
länge Herren Gud lever och ännu en
tum av detta däck är ovan vattnet. När
jag icke längre ser något därav, då skall
jag lämna skeppet, men icke förr, lika
litet som någon av manskapet. Allt skall
göras för att rädda skeppet, och om
icke detta lyckas, skall åtminstone icke
overksamhet vara skuld därtill. Var
och en av eder må deltaga i
pumpnin-gen."
Tre gånger under dagen höllo vi på
att förtvivla, men kaptenens
oförskräckta mod, hans ihärdighet och
.järnvilja behäskade var och en ombord, och
vi gingo åter till arbetet.
"Jag skall säkert landsätta eder i
Liverpool", sade han, "om Herren
hjälper och I ären män".
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
