Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 23 - 10 Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125 „ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
Och han landsatte oss lyckligt, men
skeppet sjönk i hamnen. Kaptenen stod
på däcket av det sjunkande skeppet och
mottog stumt passagerarnas tack, då de
gingo förbi honom på landgången. Jag
vtar den siste av dem. Då fattade han
min hand och sade:
"Häradshövding Smith, känner ni
icke igen mig?"
Jag svarade honom, att jag icke
visste mig hava sett honom, förrän jag
kom ombord på detta skepp.
’ ’Minns ni icke gossen i Cincinnati ?’’
"Ja, jo! Wilhelm Haverly."
"Det är jag", sade han.
"Evig tack vare Gud och även eder,
ädle kapten Haverly!"
CSZ2CI
På Guds försyn.
En verklighetsskildring från 1850-talet.
Ports.
Tre barn skänktes henne under de
följande åren och trivdes präktigt ’i den
friska luften; fattigdomen hade flytt,
och i dess ställe ha(Je ett visst välstånd
kommit in i huset. Alla måste arbeta,
hårt arbeta, till och med barnen voro
flitiga. Det lyckades Anders att få två
tjänare, dräng och piga, — nu kunde
jorden uppodlas mer; fruktträden
trivdes, boskapen förökte sig, av skogen
såldes många träd. Inom kort bodde en
mycket lycklig och nöjd familj i
"Under tak".
Anders hade i dag kommit tidigare
än vanligt hem. Han sprakade med .sin
hustru.
"I morgon måste jag tidigt fara till
Newyork, det går inte annat. En
handlande vill tala med mig där och jag
måste uträtta mycket annat. Jag skall
genast köpa en ny såningsmaskin,
måste väl stanna där i tre hela dagar."
Maria sänkte huvudet. "Jag
hoppades alltid, att du skulle kunna dröja,
tills vi fått underrättelse från vår mor,
så att du genast kunnat hämta henne".
"Vem vet, huru länge det ännu
dröjer; det hjälper inte, jag måste sedan
ännu en gång dit, så knapp min tid än
är. Men — nu måste jag vara där, till
och med i morgon afton. Jag kan icke
uppskjuta affären."
’ ’Du har ej varit där på över ett år’
sade Maria, "då skall det nog bli dig
svårt, om du nu måste fara två gånger
dit,"
"Ja, men hellre vill jag försumma
något", sade Anders, "än låta den gamla
kära mor komma ensam i Newyork. Jag
vet, huru det gick mig först i den stora
staden, och jag var dock en ung man,
och du var hos mig.’’
"För all del, — redan tanken därpå
förskräcker mig. Nej, när hon kommer,
måste du invänta henne, så att hon ser
ditt goda ansikte, innan skeppet lägger
till. Tänk blott, att en så gammal
kvinna av kärlek till oss gör den långa
resan, — huru skall hon väl vara till mods,
så ensam bland så mycket människor."
"Men, Maria, vad menar du
egentligen? Naturligtvis skall jag hämta
henne, även om jag skulle försumma
mycket längre tid och måste resa mycket
längre än till Newyork."
Och dock var vägen dit tämligen
besvärlig. Man kunde ju åka med vagn
till Filadelfia, — om man hade haft en,
och om vägen hade varit litet bättre.
Anders föredrog att rida dit; det
kunde hela familjen, — till och med den lille
Jakob satt säkert på hästen. Från
Filadelfia var det några timmars
järnvägsresa.
Då Anders varit borta i tjugofyra
timmar, kom ett sällsynt besök till
hemmet ; ett brev från Sverige. Skolläraren
tillkännagav däri moderns ankomst i
slutet av september — dagen kan man
ju aldrig bestämma vid en sjöresa —
och önskade Guds välsignelse över det
nya hemmet.
"O, min aning!" klagade Maria;
"jag har alltid tänkt, att det skulle
hända något förskräckligt. Det gick oss allt
för väl. I slutet av september! Och i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
