Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 24 - 17 Juni - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
125
„ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
som föret gick ut i synd och otro och
sedan ut i en farlig värld, med sina både dolda
och uppenbara frestelser, som lura på var
och en, men äro farligast för dem, vilkas
sinnen likna en stad utan murar. Och den
sorgsn var det, som ofta kastade sin
skugga över hennes glädje.
För många år tillbaka hade bror Frits
farit ut i främmande land, utan att
underrätta de sina, vairt han begivit sig eller var
han fanns. Kanhända var han död, men
mor Ida kunde ej låta bli att vänta i alla
fall. Hoppet är seglivat... vänta och
sörja...
Men nu var det en helt ny sorg, som gjort
intrång i Sjömärkesstugan i dag. Mattis
och Ellida, de två äldsta barnen, hade på
morgonen gått till sjöss, farit över till
Lots-ön för att hämta mjölken, men ännu inte
kommit ■tillbaka.
Ds barnen, de voro ju så vana vid sjön
och voro ej ens rädda att vara därute när
den "brann vit" — och nu var den ju nästan
lugn i dag, om ej de förrädiska "dödsjöarne"
efter gårdagens storm gjorde det svårt att
styra en lit an roddbåt.
Flera båtar hade lagt till vid bryggan,
men ingen av karlarna visste något om
fiskare Tufvesons barnungar. Några av
dem hade även varit åt Lotsön till, men
barnen hade da varken sett eller hört om.
Mor Ida var förtvivlad. I dag skulle
hennes man komma hem — barnen voro ju
borta ....
Hon tode ingen ro i sig. Ner till
stranden måste hon. Hon hade ju sett båtsn
komma från Storkiln, en udde, som
fastlandet sände långt ut i havet, med kundeir, som
kommo över för att köpa sitt förråd av
fis.k. Hon ville nu fråga även dsifi efter
de bortkomna barnen, fast hon fann idet
nästan otänkbart att de begivit sig dit.
Grannhustrun med sina båda små töser hade
följt med dit ner, ty hon var ju mor, hon
också, och visste hur en -mor skulle känna
det 1 en sådan ovisshet.
"Å — mor Karl... Mor Lsna då!
"Vad i allaste dar är det med henne, mor
Ida! Hon ser ju alldeles förstörd ut! Är
någon ute på sjön?"
"Ja — barna vet jag — Mattis ooh Ellida.
De foro i morse ut till Lotsön för att hämta
mjölken som vanligt och ha inte synts till
än fast dst är över irfiddagen... Ni har väl
aldrig.. . nej — ni vet ju inte ens om
det..."
Ida snyftade tårlöst.
"Å, ge sig tillfreds, hon, Ida lilla! Gud
har nog omsorg om barnen", sade den blida
mor Lena. "Men Kari, du, såg ni inte två
barn i patrons båt, när han kom därute på
fi agan?"
"Ja, två små såg jag där — man —" sade’
Kari tvivlande.
"Patron — säger ni — vad för patron?’
Han är ju död?"
"Det är en ny patron på Kilsborg, vet
ni väl — en riker mase, säger di."
"Och ni såg två barn i hans båt —?"
"Asch, Lena, det var väl hans barn det",,
sade mor Kari.
"Hans — hans, som aldrig varit gift...
Inte har han några barn — och en båt hade
di i släp, så mycke såg jag".
"Men -han har en fosterson i alla fall, så
mycke vet då jag".
"Jag måste över..." flämtade Ida. "Ä’
ni färdiga att ge er ut snart —? Men hur
ska. jag komma tillbaka hem tills far
kommer?"
"Det ska det väl bli råd för. Jag ska över
i afton med de beställda mjölsäckarne",
sade Lenas gubbe, Åke.
"Gud välsigne er", snyftade Ida och ilade
i största spänning in till sitt, ryckte till
sig sjal ooh huvudkläde och sprang ner till
båten. Kvinnorna hade gjort .sina inköp
och alla voro ivriga att bege sig ut till sjös.
’Storkiln var skogbevuxen och väl odlad,
samt prunkade i den yppiga vegetation som
gör växthusens skogiga trakter så
betagands vackra. Ett ståtligt gammalt herresäte,
Kiilsborg, lyste uppifrån sin höjd som en
stjärna över land och hav. En bred
skuggig allé ledde ner till bryggan.
Ida rusade ur båten och upp efter vägen.
Lena följde henne hack i häl, och snart
voro de båda kvinnorna inom den lummiga
parkens område.
Ett vitdukat kaffebord skymtade fram
mellan gröna grenar — och vad får Ida se,
om icke de båda rymlingarne, som nu i
allsköns ro och lugn sutto idär och drucko
■kaffe. En fint klädd gosse något mindre än
Mattis, syntes sköta värdskapet.
">Se där är mamma nu", ropade Mattis
i trygg, belåten ton.
"O, så’na ungar!" snyftade Ida upprörd,
"varför i allan dar ha ni farit hit, när ni
skulle hem med mjölken? I frågar ju inte
ett enda dugg efter, om I rakt skrämmer
livet ur en..."
"Mamma — det kom en herre —• och det
var... "
"Tyst, du Mattis! Låt morbr..."
"God dag, syster Ida! Så hitta vi då
slutligen rätt på varrann efter femton års
skilsmässa. .. Känn sr du igen den
vintbru-tale Fritz? Du är då märkvärdigt lik dig
än.. ."
En medelålders herre med ett vänligt
ansikte stod bredvid Ida och lade sin hand
på hennes arm.
Mor Ida tyckte, att allt gick omkring med
hsnne. Men med en kraftig wljeansträng-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
