- Project Runeberg -  Barntidningen Senapskornet / Årgång 7 - 1917 /
198

(1917-1920)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 25 - 24 Juni - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

125

„ BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET

lian hade bemäktigat sig, och bekände
under tårar av ånger sina synder samt
berättade för Feil sin sorgliga
livshistoria. Denne skaffade honom kort
därefter en hederlig sysselsättnnig,
och ban levde sedan rättskaffens och
ordentligt och blev omsider vunnen för
Gud.

C352D

Verklig hjälp.

"Den kamrer Sten måtte verkligen ha ett
stenhjärta — hos honom finnes då intet rum
för några vekare känslor", sade överstinnan
Hjelm i harmsen ton. "Vi veta ju alla om
den där fattiga familjen vid Badstugränd"

— damerna kring kaffebordet nickade
instämmande — "jag har ju litet försökt
åtaga mig de arma människorna och har nu
i ett par dagar gått omkring med en lista
för att få ihop litet åt dem till vintern. —

— en påtår, bästa Gabriella! — inte! —
Det var ledsamt. — Ja, var var jag nu?
Jo, den där familjen. Nå, jag har ju
visserligen fått åtskilliga löften om bidrag,
men de förslå inte långt åt så många.
Hustrun, sjuk sedan flera veckor, kan
ingenting förtjäna; sex barn, trasiga och
utsvultna, och mannen — en frigiven fånge —
kan inte få något arbete, förstås — vem
kan lita på en sådan? — Nåväl — jag
tänkte försöka för en gång med den gamle
tvärviggen, kamrer Sten, ehuru alla sade,
att jag skulle misslyckas. —- Ett tunnrå
till, söta Sofi. De äro från Malms och
bruka vara delikata. — Nå, jag gick till
honom och — misslyckades naturligtvis, men
jag har åtminstone gjort, vad jag kunnat.
Tänk er, mina damer — han var nog
oförsynt att på mina bevekande böner svara ett
bleklagt ’nej’. ■— ’Min nådiga’, så utlät han
sig, ’jag har för princip att aldrig skriva
på några listor. Vore det inte bättre att
försöka skaffa karlen arbete?’ — Försöka!
Likasom jag inte redan gjort det! Men
vem kan lita på en f. d. fånge! Jag gick
min väg, sårad i mitt innersta av en dylik
hårdhjärtenhet. Vad skall man tänka om
en sådan människa?"

"Ja, vad skulle man tänka!" I det
spörsmålet voro damerna ense, och så
började ett par av dem komma fram med små
drag och erfarenheter, som alla gingo ut på
att bevisa kamrer Stens "hjärtlöshet". Det
gick löst på gamla ungkarlar i allmänhet
OGh honom isynnerhet. Och när damerna
uttömt sitt ordförråd i detta ämne och gjort

tillbörlig heder åt överstinnans "delikata
bakverk", skildes man åt, suckande över den_

onda värld, i vilken man levde.

*



Det såg mer än eländigt ut i det fattiga
hemmet vid Badstugränd. Det fuktiga
källarrummet, som var familjens allt i alla,
gav knappast något skydd för den bitande
blåsten, där snön yrde in genom alla
springor och de sista vedpinnarna redan
förvandlats till aska på härden.

I någonting liknande en säng låg på
halmen en blek kvinna, överhöljd med ett tunnt
trasigt täcke — det var den sjuka modern.
Barnen kröpo ihop i en vrå för att värma
varandra; ett par brödkanter hade de fått
till frukost — det var allt.

Då knackade det på dörren. Den äldsta
flickan gick att öppna, och in trädde en
äldre herre, åtföljd av en jungfru, som bar
åtskilliga paket, och två karlar, som pustade
under bördan av en stor vedkorg.

"Det står visst illa till, min goda madam"
— det var den gamle herrn, som talade, och
det i en vänlig, deltagande ton, trots sitt
barska utseende.

Den sjuka reste sig på armbågen. "Ja,
mer än illa, goda herrn — och jag skämmes,
att här ser så förskräckligt ut, men jag rår
inte —."

"Tänk inte på den saken! Vi skola se till,
om ni inte kan få någon hjälp. Här är litet
ved så länge och mat också. Litet bättre
sängkläder åt er kommer sedan. Min
jungfru skall se till, vad hon kan
åstadkomma —."

"Tack, Herre Gud!" ljöd det sakta från
den sjukas läppar. "Jag har ropat till-
honom dag och natt — nu kommer min otro
på skam. Gud välsigne er, käre herre, vem
ni är!"

Tunga steg hördes utanför dörren, och
ett ängsligt uttryck drog över den sjukas
ansikte. I nästa ögonblick gick dörren upp,
och en grovlemmad karl med ovårdat hår
och skägg betraktade med trotsiga blickar
den främmande herrn.

"Är ni den sjukas man?" frågade
kamrer Sten.

"Ja", blev det korta svaret.

"Ni vill ju ha arbete.

"Om jag vill? Men ingen törs ge något
åt en så’n sonr jag, utsparkad ur samhället.
Det kunde man få ångra, kan tänka —"
ljöd det så vilt och bittert.

"Men jag törs. Vad är ni van vid?"

"Å, trädgårdsarbete och sådant".

"Då är det avgjort. Jag känner er inte,
men Gud gör det. Min gårdskarl flyttar i
nästa vecka — ni får taga hans plats. Det

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 19:19:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/senap/1917/0198.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free