Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 31 - 5 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
247-
Ja, det blev, såsom herr G. trodde. Den
stackars kvinnan blev allt mera
genomskinlig och mager, men det var, som om
kärleken till barnen höll henne uppe. När
vårdagarna kommo med ljus och sol, och
traden i skogen knoppades, då lades hon dock
ned på sjukbädden för att aldrig komma upp
igen.
Hon låg där så blek och matt och
förmådde knappt tala ett, ord till sina små. Dessa
gingo så tysta omkring i rummet, men litet
emellan kommo de fram till modern och
smekte henne.
"Jag tycker sä synd om min mamma, som
är så sjuk", sade lilla Signe. Ibland satte
hon sig på sängkanten och sjöng för modern,
och då kunde dennas ansikte lysa upp och
bli så strålande vackert, medan blicken
riktades uppåt. Signe blev då rädd och ropade:
"Mamma, mamma, se på Signe! Tala till
Signe!"
Då vändes den kärleksfulla blicken mot
den lilla: "Mamma talade till den käre
Herren Jesus, Signe lilla, och mamma får
nu snart komma upp till Gud och slipper
vara sjuk längre."
"Signe vill också gå till Gud, och Erik och
Ture ska också följa med och leka hos Gud",
sade den lilla.
"Gud skall själv taga hand om er", viskade
modern.
Én dag i maj fick herr G. bud att om
möjligt genast komma ut till familjen vid
Hagalund. Fadern hade kommit hem och
misshandlat de små så förskräckligt, att alla
hyresgästerna i huset voro upprörda.
Herr och fru G. foro genast dit. Den
tavla, som där mötte dem, kunde sedan aldrig
gå ur deras minne.
I bädden låg den dödssjuka modern nästan
vanmäktig av ångest, och på golvet kröpo de
små omkring, kvidande och jämrande sig av
smärta. Fadern, mörk som ett åskmoln,
gick fram och tillbaka ute i köket.
Fru G. gick in till hustrun och barnen,
men herr G. låste dörren om sig och
mannen. Denne var för en gång tvungen att
höra sanningen.
Men där inne tog fru G. upp de jämrande
små och talade tröstande ord till den arma
kvinnan. Hon måtte med kärlekens
förståelse känt, var bördan tryckte, och förstått
att lätta denna, ty ångesten försvann från de
tärda dragen, och ro och vila kommo i
stället. Till slut sade den sjuka sakta och
avbrutet: "Gud välsigne — frun! Nu kan
jag med glädje — gå, — när min Fader
kallar — mig."
"Vill ni, att jag genast skall taga lilla
’Signe med hem till mig eller kanske hon
skall stanna ännu så länge", sade fru G.,
kort innan hon steg upp för att gå.
"Nej, nej, låt henne inte stanna — tag
henne nu!" sade den sjuka med en orolig blick
mot dörren.
Fru G. lyfte upp lilla Signe i sängen till
modern. Denna slöt henne till sitt bröst,
blicken höjdes uppåt och hennes läppar
rördes. Den döende modern nedbad i
skilsmässans stund välsignelse över sitt barn.
Därpå sade hon: "Signe lilla, — du får
följa med frun här. — Mamma är så glad.
–Var alltid — snäll och lydig, — min
-— älskade — flicka!"
Fru G. kunde ej återhålla sina tårar. Hon
böjde sig ned till den lilla och smekte
hennes kind. "Sjung en sång för mamma,
innan vi gå, lilla Signe", sade hon .
Och Signe sjöng: "Halleluja till Guds
Lamm, som dog uppå Golgata! Halleluja,
Halleluja, Amen."
"Han dog för mig. — Ja, det håller — det
håller", viskade den sjuka med
glädjestrålande blick.
Och från dörren vinkade lilla Signe: "Jag
kommer snart igen, mamma, kommer snart
igen."
Men lilla Signe kom aldrig igen till sin
mor, förrän hennes trötta ande hade svingat
sig uppåt till Gud.
Pastorn, som varit hos henne i det sista,
sade, att så snart hon fått klart för sig, att
vänliga hem skulle öppnas även för hennes
små gossar, slöt hon sina ögon och slumrade
in med ett leende på läpparna. Hennes
dagsarbete var slutat.
* *
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
