Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 32 - 12 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
251
Den frimodighet, varmed hon dog,
gjorde ett djupt intryck på barnen,
och det Guds ord, som hon läst för
dem, återkallades nu i deras minne,
och det blev dem kärt. De begynte
på allvar att tänka på sin själs
frälsning, och inom kort voro de flesta av
familjen dragna till Herren. Med
vilken glädje skall icke den saligen
avsomnade tjänarinnan möta alla dessa
i de rättfärdigas uppståndelse!
\ cssa
Han betalade för sig.
Ports.
Nästan 1 samma ögonblick såg man en
liten varelse springa upp på räcket och
hänga där ett ögonblick — så släppte han
taget och försvann i mörkret.
"Man över ibord!"
Det fruktansvärda ropet trängde genom
stormens dån. Ett ögonblick syntes alla
ombord betagas av fruktan och förvirring.
Men så tog förste styrmannen kommandot,
gav order att lägga bi samt befallde, att en
båt skulle sättas ut.
"Det tjänar ingenting till", sade en av
folket till styrmannen; "icke ens under fullt
dagsljus kunde vi under denna storm finna
idem."
"Nej, det är nog så, sade styrmannen
allvarligt. Stackars ikapten, stackars gosse!
Tyst! Vad var det?
"Falcon, åhoj!" Ropet kom från sjön,
"icke fullt 20 meter från skeppet.
"Kaptenen!" ljöd det i korus ombord.
"Hala in linan där, gossair! Eljes går det
alla imed oss, ljöd det. åter från samma röst.
Linan? Oss? Vad menade kapten? Men
•styrmannen hade snart gjort en märklig
upptäckt — en fin men stark lina, som var
jfästad i en ring i relingen, sträckte sig rakt
ut mot det ställe, där man hört kaptenens
TöSit. Den var stram, som om den hade en
tung börda i sin andra ända. Inom ett
■ögonblick voro starka armar sysselsatta med
att hala in linan. .Så nedfälldes en tågstege
•och uppför densamma klättrade först Joby.
vig som en apa, och efter honom, något
långsammare, gamle kapten Essex.
Då satte besättningen i med ett dånande
’hurra, som överröstade istormens brus. Alla
samlade sig därpå omkring -kaptenen och
hans lille vän. Någira få ord förklarade
alltsammans.
Joby, som setat och hållit ögonen på
kaptenen, såg att denne blev slungad över bord.
Han visste, att den tågnilte, >pà vilken han
•satt, var fästad i relingen — han hade själv
slagit knuten dagen förut. Utan att
betänka sig, tog han så den andra ändan av
tåget mellan tänderna ooh dök ned i de
skummande ’vågorna ungefär samtidigt med
kaptenen.
"Gode Guil, hjälp mig rädda kaptenen, för
Jesu skull" -bad han.
Fastän han kunde siimima som en and,
skulle han icke ha kunnat uträtta mycket,
om icke vågorna ’kasta honom nästan rakt
i armarne på kaptenen. Kaptenen slog
linan om sig själv och gossen och dels
genom att simma, dels genom besättningens
ansträngningar höllo de sig över vattnet
och ’kommo ombord.
Under nattens lopp lade sig stormen, och
på morgonen var vädret klart och stilla.
Hela förmiddagen såg man Joby gå omkring
på skeppet mycket allvarlig, som om h&n
funderade på någonting mycket viktigt.
Omsider trädde han in i kaptenens hytt.
"Nå, min gosse", sade kaptenen, "vill’du
mig någonting?"
"En mans liv är väl värt mycket
pengar? frågade Joby och tummade nervöst
sin mössa. "Jag menar icke en gosse,
sådan som jag, utan en vuxen man."
"Ja, naturligtvis, min gosse", svarade
kaptenen. "En människas liv är mycket
dyrbart."
Joby tummade ännu ivrigare sin mössa.
"Ja — de säga, att jag räddade kaptenens
liv i natt. Jag säger icke, att detta var
någonting att tala oim, ty det var Gud som
räddade osis båda. Alla, som kunna simma,
kunde ’ban ha låtit gjort detsamma; men
det inträffade så, att jag gjorde det."
"Ja, det gjorde du, Joby. Men vart vill
.du komma?"
"Ser kapten... ser kapten, stammade
Joby, jag tänkte, att det kunde bli
betalningen för biljetten, så skulle jag icke ha
stulit, ser kaipten."
Joby kunde icke förstå, varför kaptenen
blev så tårögd och icke heller förstod han,
varför kaptenen tryckte honom så hårt
intill sig, att han nästan icke kunde andas.
Kaptenens stämma lät också så underligt
hes, då han sade:
"Joby, min gosse, så ilänge Tom Essex’
skutia flyter på vattnet eller en stock av
den fins kvar, skall du ioke sakna en koj
och icke heller en vän.
Så ledde Gud händelsernas gång, att
denne lille fader- oc’h moderlöse gosse,
utkastad i denna hårda världen, fiok bliva ett
medel till den käcke sjökaptenens räddning
undan en säker död i vågorna. Och
kaptenen fick i sin ordning bli den lille fattige
Joby ett stöd. Underliga äro hans vägar.
C3S3
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
