Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 32 - 12 Aug. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
250
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET 250-
Man kan få göra många smärtsamma
och uppskakande förluster. För
fa-dars- och modershjärtat äro väl de
förluster mest smärtsamma, som bestå uti
att förlora sina barn genom
olyckshändelser, att de t. ex. krossas eller brinna
upp eller drunkna. Ja, de mest
väderbitna sjömän, som icke alls stå i
släktförhållande till den drunknade, bruka
dock bliva djupt berörda, när det
ropet ljuder på fartyget : "En man över
bord". I regel äro då befäl och
manskap redo att göra allt, till och med
våga sitt eget liv för att rädda den
nödställde. Räddningsbåten nedfiras
ögonblickligen -— om det nämligen gives
någon möjlighet därtill — och
bemannas, och räddningsarbetet bedrives, och
det följes med spänning av befäl och
manskap på fartyget. — Se, där är han
uppe, ljuder det tyst men kraftigt i
alla åskådarnas hjärtan, när den
nödställde synes på en vågkam, månne
räddarna skola hinna fram, innan han
sjunker? Och räddningsmännen giva en
fart åt båten, som om de för tillfället
ägde övernaturliga krafter. Men nej,
de hunno ändå icke fram, den
nödställde sjönk. Vem kan beskriva den
känsla av beklämning, som då griper även
den åldrigaste sjöbuss! — Men se, där
synes han igen på en vågtopp, och
utkiken på räddningsbåten pekar hän
mot honom. Åter igen vaknar ett litet
räddningshopp åtföljt av en kvalfull
farhåga, att räddarna skola försent
hinna fram till den halvt medvetslöse
kamraten. Och hinna de fram och
kunna de lyfta honom upp i
räddningsbåten, då går ett jubelrop från både
räddare och åskådare. På allas läppar
ligger det ropet, även 0111 de icke uttala
det: "Han är räddad". Men måste
räddarna återvända utan sin kamrat,
då kännes det så tungt, att ingen
torde kunna säga ett ord, utan en dyster
tystnad griper alla. Och på allas
läppar ligger det ordet: "Han*gick
förlorad". Ja, det är en kännbart sorglig
händelse, när en människa på nämnda
sätt går förlorad.
Nu kan dock en drunknande hava.
frid med Gud och således vara i den
andliga" räddningsbåten och i så fall
själv icke förlora något alls genom att
få sin död i havet, emedan den då
vaknar i en evig tillfredsställelse hemma
hos Herren. När därför aposteln talar*
om att gå förlorad, så har det en
dänd-ligt mycket djupare och allvarligare
betydelse än att dö genom
olyckshändelse. Den, som går förlorad i biblisk
mening, är för evigt förlorad. Den
skiljes genom att gå förlorad från all
tillfredsställelse, från all glädje och från
varje ringaste skymt av hopp. Och i
en sådan fasansfull belägenhet hava vi
alla kommit genom det olyckliga
syndafallet i vår stamfader Adam, att
ingen kan rädda sig själv från att gå,
förlorad.
Ports.
C323
Ej förgäves.
En troende tjänsteflicka kom till en
familj, som ännu var främmande för
sann kristendom, då hon tillträdde sin
tjänst. Hon skulle se efter barnen,
och förrän dessa gingo till sängs om
aftnarna, föreslog hon åtskilliga
gånger, att hon skulle läsai någonting för
dem i den heliga skrift, innan de
somnade, men detta var ingalunda i deras,
smak. Då emellertid lion med sitt
alltid förnöjda sinne och sitt alltid
älskvärda uppförande hade vunnit
familjens förtroende, blevo barnen
slutligen sinnade att böra på, då hon läste
*i bibeln. Men de tycktes görandet
mycket likgiltigt. Någon tid
därefter insjuknade tjänsteflickan och
dog. Under hennes sjukdom vann
hennes tro styrka, ocli hon slöt sina
ögon i döden, viss om sin frälsning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
