Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 36 - 9 Sept. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-286
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
goda vägen är, och gån på den, så
skolen I finna ro till edra själar!"
Nar vintern inbröt, tröt henne även
detta medel till uppbyggelse. Hon
förde icke numera sin hjord på bete
och den snöhöljda gångstigen blev
föga begagnad. Men Mariannes tro
hade nu blivit starkare, och hennes
kunskap hade växt, så att hon under
kommande vår bestämt vägrade att
bevista mässan. Hennes anhöriga ville
med våld tvinga henne därtill, och hon
blev i många avseenden illa
behandlad. Hennes fader, som ock blivit
tillkallad, använde både lock och pock för»
att förmå henne att omtala, varifrån
hon hämtat dessa nya åsikter; men
hon stod fast därvid, att det var Gud
allena som ingivit henne i hjärtat
dessa goda ting. Därvid skildrade hon
med sådan andekraft och hänförelse den
lycka, som uppfyllde henne, att
hennes fader avväpnad utbrast: "Vem är
jag, att jag skulle strida emot Gud?"
Han lämnade henne dock kvar hos
hennes farföräldrar, vilka fortfarande,
dock utan framgång, misshandlade
henne.
Då en dag den evangeliske
predikanten i F. med några av sina vänner
gick gångstigen fram, märkte de en
fårhjord, som med stor skyndsamhet
drevs av en flicka framåt mot dem.
"Det var Marianne", berättade
predikanten, " som märkt oss, och nu helt
andfådd och msd glädjestrålande
blickar sökte hinna upp oss. Hon
betygade mig med livlighet, hur lycklig
hon skattade sig att träffa mig, och
berättade i kristliga uttryck och på ett
rörande sätt, vad hon led för evangelii
skull, och jag kunde knappt tro mina
öron, då jag hörde, att det kära barnet
icke kände en bokstav och blott sällan
träffat någon troende att tala vid.
"Vad som mest oroar mig", sade
hon, " är, att den onde anden vill
intala mig, att jag kämpar förgäves,
ocli att jag, ung och svag som jag
är, icke skall kunna hålla ut. Man
vill tvinga mig att gå till mässan, och
när jag icke vill gå, slår man mig;
men när jag blir slagen för Jesu skull,
gråter jag icke däröver, utan gläder
mig fastmer. Detta gör mina
förföljare vilda av raseri, och de slå mig
ännu värre, men om de än ville döda
mig, så kan jag icke gråta, medan den
gode Guden styrker mig." ■— Hon
berättade mycket rörande förhållanden
för mig, bland annat även om en
herdeflicka, som ibland hjälpte henne att
vakta fåren och som gick i skolan för
dem båda, i det hon uppläste för henne
de sånger och bibelspråk, som hon där
lärt. sig."
Snart därefter besökte Marianne
hemligt sin första
uppbyggeslesam-mankomst. Hon tackade Gud, att ban
givit henne mod därtill, och var
mycket. uppmärksam, fastän hon icke
kunde förstå allt, emedan hon icke var
fullt mäktig det franska språket.
Därefter gick hon till sin fader, för vilken
hon bekände allt. Han förde henne
tillbaka till hennes farföräldrar, vilka
ban bad, att de icke mera skulle
misshandla henne för hennes religiösa
känslor. Härmed var mycket vunnet;
men flickan begärde ännu mer, hon
önskade ivrigt att få bevista den
offentliga gudstjänsten i F., ocli hon
anropade hela veckan Gud, att ban skulle leda
hennes faders hjärta så, att han tillät
henne det. Hon blev hörd, och de
troende i F.,hade glädjen ss henne ibland
sig.
En man, som var gift med en
anhörig till henne, erbjöd henne att få bo
hos dem, för att hon skulle få gå i
skolan och inhämta kunskap om
frälsningen samt umgås med troende och
sålunda få sin törst efter livets vatten
tillfredsställd.
På den lilla alpflickan fullbordades
de orden: "Om I mig av allt hjärta
söken, skall jag låta mig finna av
eder."
C2SD
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
