Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 36 - 9 Sept. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
3-25
Ödmjukhet.
En konung i Persien var en gång
ute på jakt bland bergen. Där
sammanträffade han med en herdegosse, som
vaktade en liten hjord av getter,
spelande på sin pipa. Konungen började
samtala med honom och blev så intagen av
gossens kloka men vördnadsfulla svar,
att han tog honom med sig och gav
honom en passande plats i sitt hem.
Genom ynglingens utmärkta uppförande
flyttades han steg för steg till allt högre
platser och blev slutligen
överuppsy-ningsman över bela hovstaten.
Efter några år dog konungen, hans
vänlige beskyddare. Avundsamma ögon
hade länge varit fästade på den unge
mannen, och de gjorde, vad de kunde,
för att i den unge konungens sinne
ingjuta onda misstankar emot honom. De
antydde, att han på ett oärligt sätt
tillvällat sig den avlidne konungens
ägodelar och att det stulna godset var samlat
i ett rum, dit han ofta drog sig undan
under flere timmar och dit ingen mer
än han själv fick inkomma.
Tillsammans med
överuppsynings-mannen begav sig då den nye konungen
en dag till detta rum och blev icke litet
överraskad, då han där icke fann mer
än en herdegosses klädnad, hans stav,
hans pipa och hans vattenflaska samt
en del av den Heliga Skrift. Man
förstod nu, varför han så ofta dröjt i detta
rum. Hans önskan var att påminna sig
sin låga härkomst, den fattigdom, vari
han var uppfödd, och här hade han bett
till Gud att kunna behålla sitt hjärta i
ödmjukhet mitt under all sin
upphöjelse.
Kanske ville han ookså i detta rum
påminna sig sina lyckliga
ungdomsdagar, då han icke egentligen hade något,
som han kunde kalla sitt eget, och
sålunda stärkas i sitt beslut att vakta sig för
girighet, då han själv erfarit, att lycka
och frid icke berodde på att hava många
ägodelar.
Då han märkte konungens förvåning,
kastade lian sig på knä framför honom
och sade:
"Då Er store företrädare fann mig
på bergen, vaktande getterna, var detta,
som ni här ser, all min egendom, och
han lät mig behålla den. Allt övrigt,
som nu kallas mitt, är en gåva av hans
och Eder godhet, och Ni har all rätt
att taga det tillbaka. Men låt mig då
behålla detta, som tillhör mina förra
förhållanden, då jag nu icke längre äger
Edert förtroende."
Full av blygsel över de fula
misstankar, som han hyst, och med djup
beundran över sin tjänares ädla karaktär,
böjde konungen sig ned, reste honom
upp och slöt honom i sin famn. Det var
den högsta ärebetygelse, han kunde
bevisa honom, och var ett ovedersägligt
bevis på aktning och odelat förtrtroende.
casa
Reformatorn.
Forts.
Även i Wittenberg bodde Luter i ett
kl os Jer, men han överlämnade sig icke
där åt sysslolöshet, sorg och dysterhet.
Nej, han började nu att tjäna
sanningens sak med djupt allvar. Varje
eftermiddag förklarade han Bibeln för
uppmärksamma lärjungar.
Staupitz fröjdades över sin väns
stora förmågor och framgång, men han
önskade att få honom i en ändå mera
gagnande verksamhet och bad honom
därför att även predika i
Augustinerklostrets kyrka. Därtill svarade Luter
"nej" och åter "nej", av fruktan för
att ikläda sig en så ansvarsfull tjänst.
Men Staupitz fortfor att påyrka det
professorn även skulle bliva predikant,
och slutligen övervanns den fruktan
Luter hyste i följd av sina ringa
tankar om sig själv.
Mitt på torget i Wittenberg stod ett
gammalt träkapell, det var icke mer än
trettio fot’ långt och tjugo brett, och
dess på alla sidor uppstöttade väggar
voro nära att ramla. En gammal, tre
fot hög predikstol av bräder, var
uppsatt för predikanten.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
