294 (Barntidningen Senapskornet / Årgång 7

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 37 - 16 Sept. - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

294

BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET 3-25

när hon visste mor ensam därinne. ■— Nu
— nu gällde det. Men tillfället flög bort,
förrän orden hunno på hennes läppar.

Söndagarna, som annars voro så glada
och kära, blevo nu plågsamma. Guds ord,
som lästes hemma eller åhördes
någonstädes, gjorde ett så underligt, motbjudande
eller likgiltigt intryck. Något hårt,
ogenomträngligt reste sig upp emellan henne och
Gud. Hon kunde då sitta helt hård och
likgiltig, med tankarna sysslande på annat
håll, medan stundom det där stynget gick
igenom henne och höll på att pressa tårar
ur ögonen. Men när anklagelsens tankar
kommo, tröstade hon sig med, att det inte
kunde dröja många dagar, innan far och
mor genom betyget fingo veta allt.

En söndagseftermiddag hade farmor och
fastrarna bjudit hela familjen till sitt
varma och inbjudande lilla hem, där de tre
gamla gingo omkring och pysslade och
gjorde det glatt och trevligt för varandra och
gästerna. Rara, gamla farmor, som visste,
vad barnamunnar tyckte om, bjöd på té med
goda hembakta småbröd och rödkindade
äpplen. Brita bläddrade i en illustrerad
tidskrift nära intill farmor, som, liten och
nöjd, satt nedhukad med korslagda händer
1 en mjuk länstol, medan pappa läste högt
för dem alla. Farmor såg sig om efter
Brita, nickade förnöjd och småleende och
tog smeksamt hennes hand i sin. Så sutto
de en god stund såsom så ofta förr.

Men Brita hade i kväll velat draga bort
sin hand. Huru kunde hon möta farmors
kärleksfulla blick? Falsk och feg — falsk
och feg — ljöd det inom henne. Huru
vågade hon sitta här inne och taga emot
vänlighet av dem alla, när hon svek deras
förtroende?

När alla gingo hem i det gnistrande
stjärnljuset och hon såg far och mor och
småsyskonen förtroligt gå tillsamman och
prata, kom en vild längtan över henne att
känna sig höra samman med de sina igen.
Hon kände sig så fruktansvärt långt borta
från dem. Det var en sådan hög mur
mellan henne och mor — o, älskade lilla
mamma! — Om hon bara kunnat få kasta sig
om mors hals och gråta ut och bekänna allt.

Länge låg Brita vaken. Icke kunde hon
bedja — bara sucka i en slags vanmäktig
förtvivlan. Tänk om mamma eller hon
skulle dö, förrän hon talat ut! Brita hade
i nattens tystnad kunnat skrika högt av
ångest — men hon vågade icke. Bara
borrade sitt stackars tårdränkta ansikte djupt
in i kudden för att kväva snyftningarna.

"— Gud — Gud — jag är så olycklig! —"

När Brita dagen därpå vid middagstiden
kom hem från skolan och vårdslöst kastade

vantarna på tamburbordet, stannade hennes
blick plötsligt på några främmande plagg -—
en stor sidenbahytt -— en muff — en svart
stoppad sidenkappa — en duk — ytterskor

— hon kände dem väl — ingen annan gick
ombonad så som den sjukliga
föreståndarinnan!

Domen var alltså kommen. Nu visste far
och mor därinne, vilket falskt och opålitligt
barn de hade! Stel och tyst gled Brita in
i ett sidorum och satte sig vid bordet med
ansiktet gömt i händerna.

Som i en dröm hörde Brita, huru
sals-dörrarna öppnades och föräldrarna följde den
främmande ut i tamburen. Hon igenkände
föreståndarinnans litet dämpade,
uttrycksfulla röst •— hörde fars och mors farväl.
Och i den vemodiga klangen läste hon sin
dom med omisskännelig tydlighet.

När Brita äntligen kunde förmås att gå
in till middagen, sutto endast föräldrarna
kvar vid bordet. De sågo upp från sina
tallrikar med blickar, dem hon aldrig
senare i livet kunde förgäta. Mammas ögon
voro röda och fulla av stilla sorg — pappas
djupt tankfulla och vemodiga. Den där
stilla sorgen grep henne mera än många
ord.

Hon bad henne äta för att sedan följa med
föräldrarna in i pappas rum.

En så förfärlig måltid. Huru skulle
Brita få ner maten? Hon satt alldeles tyst och
tårlös med lutat huvud, förkrossad av sorg
och skam. Men mitt i allt låg i djupet en
känsla av lättnat och befrielse — nu kom
äntligen straffet, som hon förtjänade.

Långsamt reste sig far och mor och gingo
med Brita in i fars rum.

Å — hon riktigt njöt av att vara
skoningslös mot sig själv. Hon ville omtala
allt — varenda småsak från skolan, där hon
ansåg sig felat — allt — att riktigt öppna
hela hjärtat för far och mor. Hon ville
icke göra sig ett grand bättre, än hon var

— ingenting skulle undanhållas.

Ja, sådan var hon, Brita. Och de ville
verkligen förlåta henne — trots allt? Och
de ville ännu tro på henne?

Högt snyftande föll Brita föräldrarna om
halsen. O, så goda de voro! Aldrig hade
hon hållit så mycket av dem som i detta
ögonblick. Den höga, förskräckliga muren
var borta, nedbruten — spårlöst försvunnen.
Hon ägde far och mor igen på ett alldeles
nytt sätt. Kära, älskade lilla mor! Brita
kysste henne om och om igen!

Stilla och ödmjuk gick Brita till sina
läxor denna eftermiddag. Men blicken var
klar och ljus, och det ljöd lovsång i
hennes hjärta. Hon var fågeln, som sluppit ur
burens fångsel. Nu kunde vingarna bära
henne ända fram till hennes himmelske
Fader för Jesu skull — ända fram — rakt in

<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>

Project Runeberg, Mon Dec 11 19:19:47 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >> https://runeberg.org/senap/1917/0294.html

		Barntidningen Senapskornet / Årgång 7 - 1917 / 294 (1917-1920) Table of Contents / Innehåll \| << Previous \| Next >>
	Project Runeberg \| Catalog \| Recent Changes \| Donate \| Comments? \|