Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 38 - 23 Sept. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
3-25
är då fullt riktigt och både bibliskt
och kristligt att instämma med C. O.
Rosenius, då han utbrister i denna
triumferande ton:
"Så sant som du, o Jesus, står
uti vårt ställe i det höga;
så sant som du är vorden vår
rättfärdighet för Fadrens öga,
så sant är jag i denna skrud
Guds hjärtas lust och täcka brud.
O, min Gud!"
Här har ju ielte deiine sångare nämnt
ett ord om vad han i sig själv var och
kände och gjorde. Han +alar
uteslutande om Jesus och vad han var; och
därpå grundar han visshet om
rättfärdighet och välbehag inför Gud. På
det sättet kan den mest klentrogne få
tro, och den oroligaste finna ro och den
mest famlande finna fäste. Och det
är ett rätt aktande på frälsningen,
vartill vi på det allvarligaste uppmanas
i föreliggande text. Och följa vi icke
uppmaningen skola vi omöjligt kunna
undfly Guds förkastelsedom. Aposteln
säger: "Huru skola då vi kunna
undfly, om vi icke hava aktat en sådan
frälsning, vilken, sedan han först av
Herren vart predikad, har från dem,
som hava hört det, kommit bekräftad
till oss, då Gud därjämte vittnade
genom tecken och under och mångahanda
krafter och genom utdelande av den
Helige Ande enligt sin vilja!"
Forts.
Den döende hugenotten.
Annett Ribottio ihade länge kvardröjt på
den mest omtyckta samlingsplatsen i
hennes födelseby, som vid tidpunkten för vår
berättelse utgjorde en lantlig, trevlig ort,
icke långt från Paris.
"Vad är det väl som så länge uppehåller
Lisett?" mumlade hon otåligt för sig själv.
"Mjölken måste vara på torget vid
sjutiden och klockan är redan över fem. Jag
törs inte vänta längre."
Hon höll just på att vända sig om för att
gå, då hon varseblev sin kamrats välkända
gestalt bland träden i den allé, som ledde
upp till den gamla ruinen, där Annett stod.
Genast de möttes, såg hon vid ett enda
ögonkast, att Lisett var ovanligt blek och
att hennes ögon voro röda, såsom hade hon
gråtit, en ovanlig omständighet för en,
vilken var känd som den gladaste, livligaste
flickan i byn.
"Vad fattas dig, Lisett? Tala, barn! Jag
kan ej uthärda att se dig så ledsen." Och
i det hon talade, iböjde sig Annett smekande
över sin vän. Hennes otålighet var på
ögonblicket borta och hennes känsliga
hjärta svallade över, i deltagande över vännens
sorg.
"Annett! O, Annett!" Och Lisett brast
i tårar. "Torka dina tårar, barnet mitt, och
säg mig allt; du vet, Annett kan bevara en
hemlighet." "Jag har intet ögonblick att
förlora", sade Lisett skyndsamt, "lyssna
därför vad jag har att säga — jag vet, att jag
kan lita på dig.
I går kväll gingo min mor och jag vid
vanlig tid till vila. Det tycktes mig, som
hade jag endast sovit en kort stund, då
jag väcktes av vår hund Fidel, som skällde.
Glad att finna det min moder icke hade
blivit väckt, kastade jag en schal om mig
ooh smög mig ned i köket, varest jag
ö.pp-nade ett fönster och tittade ut. Döm om
min förfäran, då jag såg en till utseendet
livlös människokropp ligga utsträckt strax
utanför dörren. Du vet, att jag icke hör
till det lättskrämda slaget, Annett, men jag
kunde blott med möda återhålla ett utrop,
då jag vid det sparsamma lyktskenet såg
främlingens jacka vara fläckad med blod.
Här var ingen tid att förlora. Genom att
till hälften lyfta, till hälften släpa den
orörliga kroppeh, lyckades jag till sist få
mannen inom hus. Ett sakta kvidande antydde,
att. livet ej ännu flytt. Jag knäppte
skyndsamt upp hans tröja vid halsen och
försökte hämma blodet, vilket under mina
bemödanden att flytta honom, hade börjat
strömma häftigare än förut. "Vatten,
vatten!" utstötte han svagt. Jag lyfte upp
hans huvud och fuktade hans torra
läppar med den åstundade drycken. Men
hans skälvande händer trevade efter
något -i hans bröstficka, ett litet testamente,
vilket han tryckte i min hand, sägande:
"Läs för mig " Vad skulle jag göra, Annett?
Var det orätt? Han var ju döende, hans
andedrag blevo mattare. Boken var
uppslagen på denna sida. Lisett framdrog
bibeln ur sin ficka och pekade på stället,
"och jag läste de ord, jag först fick sikte
på. Har du någonsin hört våra präster
uttala ord sådana som dessa?"
Det var inledningsorden till
Romarebrevets femte kapitel, och varje ord var
understruket tvänne gånger. "Då vi nu hava
blivit rättfärdiggjorda av tron, hava vi frid
med Gud genom vår Herre Jesus Kristus."
"Vi berömma oss ock av våra lidanden."
(Forts, å sid. 302.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
