Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 38 - 23 Sept. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
302
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET 3-25
"Guds kärlek är utgjuten i våra hjärtan
genom den helige- Ande, som har blivit oss
given." "När tiden var inne, dog Kristus
för ogudaktiga." "Kristus har dött för oss,
medan vi ännu voro syndare." Annetts vän
fortsatte därefter: "Ack, att du hade .i
likhet med .mig kunnat t se det förklarade
skimmer, som upplyste den döende
mannens anletsdrag! Detta skimmer tycktes
fördunkla ljuset från lyktan, vi^ vars
sken jag läste .dessa ord. "Fria med
Gud, genom Jesus Kristus", viskade han.
Därefter tillade lian med svag röst:
"Syndare — Kristus —- dog — för oss"; och
i det han sakta uttalade dessa ljuvliga ord
lyfte hans själ sina vingar mot himmelen.
Annett, om hugenotternas bok ända in i
döden medför en så strålande frid och glädje,
måste den vara sann, den måste vara av
Gud."
TiA år hava förflutit, sedan blodbadet
under Bartolomeinatten, då den sårade
huge-notten dog i Lisetts hydda. Både Lisett ooh
Annett hade nu egna ihem, men de voro
likväl ofta tillsammans oc.h turade om att
läsa det nötta och med många märken
försedda lilla testamentet, som den döende
mannen givit dem i arv. Många lidanden
hade de sedan hans död haft att genomgå,
ty genom Guds nåd hade den förföljde och
hatade hugenottens tro även blivit deras,
ooh de hade erfarit, vad det innebär, att
bliva "hatade för hans skull." Men hade vi
kunnat se dem, skulle vi av deras strålande
blickar hava förstått, att den "frid och fröjd,
vilken övergår allt förstånd", icke var
främmande för dem utan bevarade deras hjärtan
och sinnen beständigt, under alla sorger och
prövningar i Guds ooh hans sons Jesu Kristi
kärlek ooh gemenskap. Läsare, äger du
denna frid
Om dödens mörka timme närmade isig,
skulle väl för dig löftets strålande stjärna
komma att upplysa dödsskuggans dal? O,
det är för oss en och var av vikt, att ljuset
’tändes under vår levnad, om vi vilja att
dess strålar skola lysa oss i dödens stund.
CSiSG
Saliga äro de barmhärtiga.
Kristian var en snäll och rask gosse.
Hans stackars fattiga och bedrövade mor,
som måste lida myclket för sin nästan
ständigt druckne mans skull, kände sig mången
gång tröstad ooh uppmuntrad, när hennes
äldste son, Kristian, kom till henne, lade
armarna om hennes hals och kysste henne.
Gossen ville gärna säga något tröstande
till modern, men oftast kunde han icke
riktigt finna ord att uttrycka, vad som bodde i
hjärtat. På alla sätt sökte han dock att
hjälpa och stödja henne.
Sedan han slutat skolan, hade han fått
arbete på en fabrik ocih förtjänade därvid
litet penningar, som voro en god ’hjälp för
modern.
Fadern drack upp allt, vad han förtjänade,
ooh den stackars hustrun och barnen ledo
mången gång av både köld och hunger.
En dag kort innan fabriken stängdes, såg
Kristian ut genom fönstret och upptäckte,
att där var stark folksikockning. En skara
skrattande och hojtande pojkar följde efter
en man, som raglade från den ena sidan av
gatan till den andra.
Kristian vände .hastigt bort huvudet; han
var nödsakad att passa sin maskin och
kunde icke gå ned och ihjälpa fadern, ty
det var han, som följdes av de skrattande
pojkarne. Dessutom skämdes Kristian på
faderns vägnar. — Om bara de andra
fa-briksarbetama- ville låta ’ bli att titta ut
genom fönstret! —
Här ville jag ställa en fråga till dem av
eder, barn, som tycka det är så roligt att
se en "full" Ikarl, och som kanske
smädande och skrattande följa honom: Har ni
tänkt på, vad ni själva skulle känna ooh
tänka, om det vore er egen far, som bure
sig åt på det sättet?
Kristian kastade emellanåt en förstulen
blick ut på gatan. Om fadern åtminstone
kunde komma förbi nästa gathörn!
Men nej, nu föll han. Och från
pojkho-pen ljöd ett jubelskrik.
Arbetarna, som stodo i närheten av fän-
-sterna, sågo alla ut på gatan.
Den druckne mannen försökte resa sig
och gjorde flera lustiga ansatser därtill.
Kristians arbetskamrater stämde in 1 den
allmänna munterheten.
"Vem är det?" frågade en av dem. Man
ansträngde sig för att se bättre.
Kristian stod där blossande röd oöh
passade ivrigt på sin maskin. Ingen tycktes
känna mannen.
"Om jag bara [kunde lämna maskinen ett
ögonblick, så att jag kunde springa ner och
ihjälpa far upp", tänkte den stackars
gossen. Meri han visste alltför väl, att detta
kunde det ej bli tal om.
I detsamma bom en »v de andra gossarna,
som också arbetade på fabriken, fram till
verkmästaren ooh anmälde, att .han slutat
sitt arbete.
"Nå, då kan du vara fri för i dag", sade
verkmästaren. "Du-är ju annars en rask
pojke, som inte är rädd för att arbeta litet
över tiden, när vi ha brått. Nu har jag
inte tid att sätta i gång ett nytt arbete
åt dig. Adjö med dig!"
Åter ljödo höga skrattsalvor nerifrån
gatan. Nils såg också ut genom fönstret.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
