Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 49 - 9 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326 BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
3-25
EN VIT ROS.
(Med plansch.)
En ung, förmögen dam blev
omvänd till Gud, och av kärlek 1.11 sin
Frälsare kände bon sig manad att
besöka de olyckliga fångarna i ett
fängelse. En dag, då bon skulle gå dit,
gick hon ned i drivhuset och lät
trädgårdsmästaren fylla en stor korg med
blommor. ]NTär ban skulle lägga igen
locket på korgen, såg hon en ovanligt
vacker, vit ros och bad honom lägga
den till de andra.
"0 nej", sade trädgårdsmästaren,
"den har jag bestämt för eder själv i
afton."
"Jag behöver den bättre nu", sade
hon och tog rosen med sig.
Då hon kom till fängelset, började
bon utdela blommor och traktater till
alla fångarna på kvinnoavdelningen
och hade ett vänligt ord till dem alla.
"Har jag nu sett alla fångarna?"
frågade hon uppsyningsmannen.
"Nej, det finns ännu en; men henne
kan ni icke få se. Hon för ett så
smutsigt tal, att det skulle stöta eder
alltför mycket att höra henne."
"Henne måste jag se. Jag har ännu
en blomma kvar, den vackraste av dem
alla. Kan ni icke föra mig till henne?"
Då de nu stodo mitt emot varandra,
blott skilda åt genom ett järngaller,
blev damen hälsad med förbannelser,
på vilka hon till svar blott räckte
fången den präktiga, vita rosen. Då
hon vände sig om för att gå, hörde hon
ett hjärtskärande skrik, och den röst,
som förut hade förbannat, mumlade nu
det enda ordet: "moder, moder,
moder!"
Följande vecka kom hon igen.
Uppsyningsmannen trädde henne till mötes
och sade: "Den kvinna, som ni besökte
förra veckan,, frågar oupphörligt efter
eder. Jag har aldrig sett någon
människa så förändrad."
Snart voro de båda, fången och
damen, ensamma i cellen, och den bot-
färdige fången omtalade för sin nya
väninna sin sorgliga historia.
"Den vita rosen var just en sådan,
som stod utanför vår dörr i mitt
barndomshem, och den var min mors
älsklingsblomma. Hon var en from kvinna,
och min far var en aktad man. Jag
kom på avvägar, och efter att hava
krossat min moders hjärta reste jag till
Amerika, där jag sjönk så djupt, som
en. människa torde kunna sjunka. Säg
mig, finns det ännu hopp för mig?"
Damen avlade ännu många besök i
den trånga cellen. Hon syntes dess
innehavarinna som en ljusets ängel.
Då äntligen fångens frihetstimme
slog, gick hon, driven av Kristi
kärlek, ut i världen för att rädda dem,
vilka förde ett lika eländigt liv som
hon förr gjort.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
