Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 50 - 16 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326 BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
3-25
men 1 ett strandlöst hav, där han drevs
av vågen utan mål...
Hans mera realistiskt anlagda hustru
teg ej, hon, men vad hon tänkte:
"Usch, ett sånt förfärligt land detta var!
Ska vi aldrig få se sol mer — eller en grön
skog? Vad var detta för ett land att
komma till... Tacka vet jag då Värmland".
"Men jag tror dock att jag se skall
Herrens goda i de levandes lande", mumlade
Nils halvhögt — och då lyste en liten
solglimt fram ur hans sorgsna ögon.
En kväll sedan de resande slagit läger för
natten, vände sig samtalet om en stor
buffelhjord som synts på avstånd.
"Far", sade Ring dagen därpå sedan
karavanen satt sig i gång, och fadern
närmade sig, som gick tyst och försjunken
efter vagnen, "jag och Erik tänker gå på
buffeljakt. Erik är en styv skytt, och jag
är väl heller inte så bortkommen ..."
Då vaknade den slumrande energien upp
hos Nils.
"Bortkommen — min gosse — det är just
vad du är... bortkommen från det liv som
av Gud är... Och ger du dig nu till att
fresta Gud med att kasta dig i en fara,
som du inte är vuxen — så blir du väl
bortkommen för alltid ..."
Ring gav hästen ett rapp och svängde
sig från sin far.
Morgonen därpå voro Ring och Erik
försvunna.
Alla, som hade hästar, redo omkring för
att söka dem, men de voro som bortblåsta.
Ej heller kunde någon buffelhjord
upptäckas 1 närheten.
Mor och grät och förtvivlade. Far försjönk
mer och mer i tystnad, men läste bibeln
och rörde läpparna i tyst bön.
Erland och Lotten sökte hålla de gamlas
mod uppe, fast de hade svårt nog med sitt
eget. Men "Inga-lill", en hurtig, käck tös
på tretton år, hade tatgit Guds löfte om
hjälp i nöden på fullaste allvar, utan
några om och men.
Resan blev besvärligare ju mer den
närmade sig målet. Nu kom vinter och snö
och oxarna kunde icke längre göra tjänst
som dragare. De klumpiga vagnshjulen
nekade ock att rulla fram genom drivor av
hårt hoppackad yrsnö. De med deras
förare fick nu vända om och resenärerna fingo
själva förfärdiga åt sig primitiva slädar,
varpå de lassade sitt bagage, och som drogos
skiftesvis av de unga karlarna, då
kvinnorna fingo hjälpa till med att skjuta på. De
äldre och svagare fingo lägga bördor, så
stora de orkade bära, på sina egna skuldror
och knoga till fots.
Kölden blev bister och våra stackars
resande ledo mycket, ty fä av dem voro rusta-
de för vintern, emedan de trott sig skola
hinna målet innan den kom.
Men en kväll hunno de dock målet, dit de
kommo uttröttade och utsläpade med
sår-frusna fötter och styvnande lemmar.
Kolonisterna hade redan gått till vila, men när
ankomstsignalerna ljödo, blev det ett gny i
lägret och efter tusen mödor och besvär
kommo nu äntligen de trötta resenärerna in
i sina varma boningar, fast de endast
bestodo av enkla blockhus, och allt gjordes
för deras trevnad av de glada kolonisterna.
Kaffe och god, närande mat var ingen brist
på.
Men för Nils Segorson och hans anhöriga
fanns ingen trevnad och ro. Ring — den.
självrådige, tanklöse Ring... Alla älskade
honom och alla sörjde honom. Att han
omkommit i vildmarken var en hemsk,
tröstlös visshet för de flesta och det var ingen
mer än Inga-lill, som hade hopp om
honom.
Nils hade en äldre son, som rest ut för
några år sen, och som förmått föräldrar och
syskon att komma efter, och han hade byggt
stugan där de nu försökte bli hemma.
Och snart stod julen för dörren. Lotten
och Erland skulle ha bröllop under julen
— men Rings försvinnande hade stämt ner
sinnena och Lotten ville inte bli brud så
länge sorgen över broderns okända öde låg
som ett tungt dok över hemmet. "Bröllop
skall vara en glädjehögtid och en brud
höves att vara glad", ansåg Lotten, och de
andra tyckte att hon hade rätt.
Men vad Lotten kunde, det gjorde hon för
att få det så jullikt som möjligt här i
främmande land. På julaftonen hämtade Erland
ett litet barrträd som de båda systrarna
klädde i julgransskrud, så gott sig göra lät.
Mor gick med tunga steg och lagade
julmaten. Far satt tyst och läste i bibeln och
tycktes likgiltig för allt omkring sig. Ingen
såg de tunga tankarne, eller gav akt på hur
han emellanåt lyfte huvudet i lyssnande
ställning, som om han hört en röst i
fjärran.
En lampa tändes i stället för de
hemstöpta julljusen och kolen i kaminen sjönko
ihop med ett dovt ljud, som fick ersätta
julbrasans trevliga sprakande där hemma
på Gläja i Värmland. Den nya stugan
kallades Gläja (Glädjen) efter det gamla
hemmet, men för Nils var hon ingen "gläja".
Han var borta här — ohjälpligt borta — lik
Ring — och inte hemma här... Hemma —
det var i Gläja i Värmland, i gamla Sverige
det, och inte Här.
I detta lilla trånga kyffe i vildmarken
skulle han alltid otrivs ...
"Ska vi sjunga en julsång nu, far?"
frågade Erland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
