Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 50 - 16 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
392
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET’
Nils såg upp med en yrvaken blick. Han
satt ju och lyssnade till suset i furuskogen
där hemma, såg rimfrostglittret på
björkarne i hagen och hörde bjällrorna pingla på
landsvägen — och mitt upp i allt detta sin
gosses hurtiga, skojfriska stämma .. .
Varför störde man honom ...
"Julsång", sade han dovt — "här blir
aldrig någon jul..."
"Far", sade Lotten och förde handen
smekande över det vita huvudet, "världens
frälsare föddes inte endast för Sveriges folk,
utan ock för dem som bo i Amerikas
vildmarker".
Tyst — vad är detta! Knack — knack —
knack — hördes det på dörren av ett par
kraftiga knogar. Ingen hann sansa sig och
ropa "stig in" förrän ett blekt, magert
ansikte, omgivet av ett förvirrat, ovårdat hår,
tittade in genom dörren. Men detta ansikte
strålade som belyst av all världens julljus.
"Ring ... Ring... Ring..." ljöd det i
olika tonarter och alla rusade emot dörren,
utom far. Hans vita huvud hade sjunkit ner
mot bordskivan.
Sonen, iklädd en egendomlig dräkt, som
hängde i trasor omkring honom, störtade
ner för hans fötter och omfattade hans knän,
under det han ropade under strömmande
tårar:
"Far... dö inte, far — dö inte förrän I
sagt att I förlåter mig____far .., far ..."
Sonens röst tycktes äga makt att väcka
Nils ur hans medvetslöshet. Han lyfte
långsamt upp huvudet.
"Är det du Ring — är det sanning — du
är inte död i dina synder, som jag varit så
förskräckt för ..."
"Nej, far — Gud vare lov — jag har varit
i dödens våld — och då fick jag livet mitt i
döden..."
"Vad säger du? Talar du sanning nu?"
"Ja, far. Min själ är frälst, far, antingen
du tror mig eller ej ..." Ocli Ring grät så
att hela hans kropp skakade.
"Ja då, jag tror dig, gossen min! Jag hör
på rösten att du talar sanning. Gud
välsigne min gosse — min lille Ring!" Han
lade högtidligt sina skälvande händer på
sonens huvud.
"Mor — tag fram den yppersta klädningen
— och du Erland, bär hit skorna och I,
kvinnfolk, ta fram vad ni har — gödkalv —
eller annat gott —. Vi vilja äta och göra
oss glada, ty denne min son var död, men
har fått liv; han var forlorad men är
igenfunnen ..."
Det finns ingen råd för den som skriver
detta, att ge den rätta styrkan och färgen
åt den jublande fröjd som i jukvällens
högtidsstillhet i denna avlägsna ödemark, långt
utom civilisationens utkanter, fyllde det
lilla blockhuset, och det blev en jul sådan som
ingen av dem ifirat vid julljusens glans och
brasans sken, där hemma, under nordens
stjärngnistrande himmel, eller under
orgelmusiken, sången och julstämningen i den
upplysta kyrkan...
I verkligheten satt nu den förlorade
sonen, iklädd en prydlig högtidsdräkt, med det
krusiga håret friserat och vårdat och de
strålande ögonen fulla av nyvaken glädje,
bland sina lyckliga anhöriga vid det på
svenskt manér dukade kaffebordet och
berättade hur han "gick förlorad" och sedan
räddades till ett tvåfaldigt liv.
Hans kamrat, som själv givit sig namnet
Erik Segersäll, hade förut varit flera år i
Amerika och "talade engelska som en
inföding" och var nu på återväg dit. Under
resan hade han mot tysthetslöfte förtrott Ring
en hemlighet och med villkor att denne skulle
följa honom till en plats, som ingen mer än
han visste om. Och för att bevara denna
viktiga ihemlighet, skulle de företaga en
buffeljakt som förevändning för att ej väcka
misstankar.
Klädda i ett slags skinntröjor,
förfärdigade av indianer, stulo sig de båda’ männen ut
ur lägret under natten, fruktande att
komma ut för skiltvaktens skarpa ögon— vilken
var ingen mer och mindre, än Erland —.
Men mot all beräkning kommo de i
verkligheten ut för en stor buffelhjord — och
det blev ödesdigert nog för dem. Som de i
verkligheten ej voro alls övade skyttar, hade
de sina bössor mer som försvars- än
anfallsvapen.
Forts.
t Lät; i
Snart är det ju[,
Det närmar sig julens välsignade tid,
då åter i anden vi få
med änglar och herdar i julkvällens frid
till heliga nejderna gå
Och skåda det undret i Betlehems stall,
att himlarnas Herre steg ned
och föddes, vår broder, att böta värt fall
samt skänka oss trygghet och fred.
Välkommen du vare, du gläëjenes fest! •
Gjut frid uti sargade bröst
med ordet om- Jesus i-vår- himmelske gäst.;
som köm till bår frälsning-och tröst! - - -
Ida C.
Tryckt pä. Norrköpings Tidningars Tryckeri - 1917.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
