Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 51 - 23 Dec. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
326 BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
3-25
Men det gick inte så tvärt som unge
herrn menade. Mörkret tilltog och det
började snöa. Snart var vägen utplånad och
barnen visste icke vart de ställde kurs.
Ebbe började storgråta.
"Om Kitti komme och mötte oss ändå ..."
"Det har vi för vi varit olydiga och för
att du slog gubben med snöbollen", snyftade
Aina. "O, om vi hade lytt Kitti!"
Mörkret tätnade mer och mer. Aina
grät av trötthet och ville sätta sig ner på
marken.
"Nej,- Aina då — tänk om en björn eller
en varg komme och toge oss ..."
"Ebbe — Kitti säger att Gud hör om vi
bedja honom".
"Prat! Tror du han hör det?"
"Det säger Kitti — Gode Gud förlåt att
vi varit olydiga, och förlåt Ebbe för att han
kastade snöbollen på gubben — och hjälp
oss hem för Jesu skull".
"Därborta lyser det. Då ä vi snart
hemma". Fulla av hopp skyndade barnen åt
det håll, varifrån ett svagt ljussken lyste.
Men det var ej från en rad höga fönster
på deras ståtliga hem, utan från ett litet
fönster på en låg torpstuga, vars tak lyste
vitt mot den mörka skogen.
"Vi knacka på och ber att någon följer
oss hem", sade Ebbe.
"Tror du att det är riktiga människor
som bo här? Tänk om de göra oss något
illa..."
"Inte värre än vargar och björnar."
Dörren öppnades, och framför dem stod
en lutande gestalt med ett brett vitt
förband för ena ögat. Pojken ryggade tillbaka.
Nu var det han som fick en boll i ansiktet
— men en moralisk sådan.
"Har ungherrskapet gått vill i skogen?"
frågade mannen med vänlig röst. "Kom in
för all del!"
"Förlåt mig", snyftade Ebbe.
"Gärna det, min gosse. Värm er nu,
småfolk."
Julkvällsbrasan brann ljus och varm i
den vita spisen och lyste upp den snygga
stugan med dess fridfulla julstämning. En
liten otänd gfan stod på det vitdukade
bordet och en grann svart-vitt katt sträckte sig
från en stol för att grundligt lukta på
henne. En medelålders kvinna satt med en
ombunden fot på en stol vid spiseln, där en
blank kaffekokare pustade, och på bordet
var en aftonvard uppdukad, som tedde sig
inbjudande för de hungriga små.
"Skall ni visa oss vägen hem. Vi ha gått
vilse i mörkret", utlät sig äntligen herr
Ebbe.
"Så, så — ni ha gått vilse, stackars små.
Ja, ja — det är många som gått vilse i
denna världens stora mörker. — Ni ä från
Hälje. kan jag tro?"
"Ja, där är vår mamma och pappa," sade
pojken något högdraget, "och vi vilja gå
hem i kväll."
"I kväll kan ni inte få komma hem. Ni
ha gått för långt in i skogeli, och här är
ingen mer än dotter min, som vrickat foten,
och jag, som får gå blindbock, så nu får ni
nöja er med att stanna här i natt."
"Nej!" skrek Aina och stampade i
golvet, "här vill jag inte stanna. Vi ska hem
och tända granen och få våra julklappar
och äta julgröt. Ebbe — det är din
skull..."
Och lilla Aina storgrät, men Ebbe var
tyst. Han hade en förnimmelse av att han
själv förjänt sitt öde.
"Det var så många vägar i skogen",
sade han lågt.
"Ja, ja — svarade gubben, medan han
klarade kaffet — villovägarna äro många;
gudsförgätenhetens stigar, högfärdens stigar
och olydnadens stigar."
De små voro tysta. De förstodo att de
just nu vandrat dessa stigar.
"Nu bjuder jag mitt främmande på kaffe
och smörgås med julost. Var så god!"
Barnen sågo frågande på varandra.
"Ni äro ju fattiga här, och pappa och
mamma äro rika, de", sade flickan med en
min av ovilja.
"Fattiga på gods och guld, men rika i
Gud", svarade gubben glatt. ’"Smaka pä hon,
lilla fröken! Rent ha vi, och Guds
välsignelse kryddar maten."
Och hon smakade. Och kaffe med
smörgås i den fattiga stugan smakade bättre än
den kräsligaste mat där hemma.
Medan de åto sjöng kvinnan en julsång
med djup och känslig röst. Barnen lyssnade,
så att de nästan glömde att äta. Sådant
hade de aldrig hört.
"Här bor visserligen Gud, och här är
himmelens port", sade gubben hänryckt.
Aina lyssnade uppmärksamt.
"Det är visst trevligt att vara fattig som
ni", sade hon. "Ja, när en är rik i Gud,
barnet mitt. Bättre vara fattig med Gud än rik
utan Gud. Nu ska vi läsa om det lilla
julbarnet, och sen gå vi att sova. I morgon
skicka vi bud med kyrkfolk till herrgården."
Ja — trötta voro de, men de ville höra om
julbarnet, som föddes oss till en frälsare.
Dottern läste om Jesu födelse i Betlehem,
och gubben bad sen att Gud skulle välsigna
de små vilsegångna och föra dem in på
livets väg. Och sedan fördes de små till vila
i en ren, snygg bädd.
"Här bor visserligen Gud och här är
himmelens port", viskade Aina halvsovande.
På juldagens morgon vaknade de först av
en ljudande bjällerklang utanför. Det var
kusken på Hälje och den stackars förgråtna
(Forts, å sid. 406.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
