Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 2 - 11 Jan. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET
.15
religion, från denna stund vill ägna
de kristnas Gud all dyrkan och ära."
På en gång ’bedrövad över broderns
hemska död och glad åt det under,
Gud i tyrannens hjärta verkat,
utgöt Theophitas en flod av tårar,
nn-der det han sålunda yttrade sig: "Se
Guds finger! Hans namn vare
evin-nerligt lovat och priset!" Scheniet
föll Theophilus om halsen, sägande:
"Lär mig, vad jag skall göra för att
bliva en kristen och alldeles ’komma
ifrån den turkiska vantron!"
Knä-böjande inför sin Gud, uppsände nu
Theophilus mot- himmelen ett så
innerligt lov och pris, att Scbemet
under många tårar uppmanade honom
att bedja Gud också vara honom
nå-delig och uthjälpa honom från det
Sodom, varuti han hittills levat.
Herren, vilken av stor barmhärtighet ej
tillslöt sitt öra för den bön, som
Theophilus på den ångerfulle syndarens
begäran uppsände, bragte det så
vida, att Schernet lät bära sina
förnämsta dyrbarheter ombord på ett
fartyg, som förde honom och
Theophilus till Italien, där han blev
’bekant med många beprövade kristna,
vilka togo sig honom an och
undervisade honom, till dess han genom
det heliga dopet blev upptagen i den
kristna kyrkans sköte.
Vid sin död, som inträffade få år
därefter, insatte han till arvinge av
bela sin förmögenhet Theophilus,
vilken härför, men isynnerhet för den
andliga välsignelse i det himmelska,
med vilken vår Herres, Jesu Kristi,
Fader välsignat honom (Ef. 1: 3),
innerligt lovade och prisaide Gud.
Efter att hava ingått ett lyckligt
och förmånligt äktenskap, framlevde
lian, glad i hoppet, tålig i
bedrövelsen och beständig i bönen, ännu
inånga år, till dess ban fick ingå i
sin Herres vila.
CSZD
Adelina och hennes far.
Forts.
Hösten svek henne, och hon
avbröt sig själv. Prästen hade en
fråga på läpparna, men ban hejdade
sig. Han kände mycket väl til’,
förhållandena i Adelinas hem och
anade, vad hon hade för ärende. Men
ban ville inte såra henne med en
fråga, som skulle inneburit klander
mot hennes far.
"Jag är så ledsen för att far inte
tror på Gud", återtog Adelina,
sedan hon lyckats någorlunda
bekämpa gråten.
"Än du själv, Adelina?" frågade
prästen med livligt intresse. "Hur
är det med dig i detta hänseende"?
"Jo, nu kan jag inte leva utan
Gud", svarade flickan.
"Det var en glädjande nyhet.
När fick du ett sådant .sinne?"
"Det var vid
nattvardsgudstjänsten i fjol. Jag började då förstå,
att jag var en syndare, som
behövde förlåtelse och frälsning. Länge
har jag gått i sorg och ängslan, fast
jag visat mig glad och obesvärad.
Men nu har jag lämnat mitt hjärta
åt Gud och fått mina synder
förlåtna. Jag skulle vara så lycklig, om
det vore på samma sätt med far."
Ett skimmer av glad
överraskning hade under flickans
bekännelse brett sig över prästens
allvarliga ansikte. Nyss förut hade han
varit ganska nedstämd vid tanken på
den allmänna gudlösheten i
socknen. Särskilt var det ungdomen,
som gjorde honom bekymmer. Den
samlades oupphörligt till bullrande
danstillställningar och tycktes
inte leva för annat än sina nöjen.
Och föga bättre stod det till med de
äldre, som endast tycktes bekymra
sig om, vad som tillhör denna
världen. Ofta liade ban bett till Gud om
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
