Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 4 - 25 Jan. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
32 "
BARNTIDNINGEN SENAPSKORNET
på golvet och tycktes utkämpa en hård
strid. Ett ord av honom skulle avgöra
huruvida den älskade sonen skulle för
alltid skiljas från. hem och fosterland,
ty vid tiden för vår berättelse — den
infaller 1423 — färdades man icke såsom
nu fram och åter mellan de skilda
länderna. En resa från Böhmen till
Skottland ansågs då innebära ett avsked för
livet. Och dock —- kunde han väl hålla
tillbaka det avgörande ordet? Kunde
han säga: "Bliv kvar" åt den, som
trodde sig hava hört Herrens kallelse:
"drag ut!" Kunde han? För hans inre
framställde sig i denna stund Herrens
ord till Abraham: "Tag din son, den du
kär haver, och offra honom till ett
brännoffer", och i förening härmed fästes
hans tankar vid ett annat offer, offrat
för lionom, då den evige Guden "icke
skonade sin egen Son, utan gav Honom
ut för oss alla". Och tanken på det
offret hävde med ens alla hans
betänkligheter och löste hans tungas band. Sakta
lade han sin hand på den unge
månenens huvud och yttrade med av rörelse
nästan kvävd röst:
"Paul, Paul, gå i frid, och mätte
kärlekens och fridens Gud draga med dig:
Jag tror, att Han har kallat dig, och vad
är jag, att jag skulle strida emot
Herren?"
Sonen kände djupt storheten av
faderns offer och viskade: "Låtom oss
bedja". Och så knäföllo de vid sidan av
varandra och sökte och funno frid hos
samme Herre, som i prövningens stund
uppehöll sih tjänare Abraham.
Men i den sena kvällen, då Paul
Cramer befann sig allena på sitt rum, reste
sig åter en här av stridiga känslor i
hans inre, och han frågade sig själv,
antingen han eller fadern gjorde det
största offret. Så mycket kände han med
visshet, att inför Guds ögon var detta
offer icke mindre av honom, som
lämnade det käraste han ägde, än av den,
som gav sig själv.
Emellertid kunde den unge läkaren
icke sova. Den ensliga kammaren blev
honom för trång, han fattade hatt och
käpp och skyndade ut, jagad av tusen
minnen. Det gamla Prag var hans
födelsestad, där han hade studerat -och
under de senaste åren även utövat sitt kall
såsom läkare. Där hade han stått vid
sin älskade moders dödsbädd. Där hade
ock hans ögon blivit öppnade för ljuset
av den himmelska sanningen. Alla dessa
minnen döko nu med ens upp för honom
och tycktes med mångfaldiga armar vilja
kvarhålla honom på den plats, vilken var
liksom brännpunkten för dem. De
måste dock omsider vika för den
överväldigande trösten, att Herren nu kallat
honom till étt nytt arbetsfält, och att med
honom gick En, som aldrig skulle
övergiva eller förgäta honom.
Han strövade omkring ,tills han stod
på den nyligen uppförda stenbron över
Moldau. Månen hade gått upp och
kastade sitt silverskimmer över vågorna.
Han tänkte på, huru floden skulle vara
densamma, även då han vore långt,
långt därifrån, och huru hans fader
skulle vandra där då såsom nu, och huru
Liese, den stackars krymplingen, skulle
dragas i sin vagn samma väg, som han
hittills så ofta fört henne, och därunder
i kärlek och bön tänka på sin
bortavarande broder. Men mitt i vimlet av alla
dessa tankar hörde han den milda
stämman av en vän, som viskade "Vilken som
älskar fader eller moder eller syster mer
än mig, lian är mig icke värd".
Lå.ng-samt vände han sina steg mot hemmet
och trädde åter över tröskeln till sitt
rum. Det var mörkt därinne, och
endast månen kastade ett svagt ljus över
den tarvliga möbleringen. Paul tog ett
steg tillbaka vid åsynen av ett litet blekt
ansikte.
"Liese", utbrast han, "du här, och vid
denna timme! Yad betyder det?"
Den lilla systern, som släpade sig fram
på kryckor, satt nedlutad på golvet.
Paul böjde sig ned och kysste henne.
Hon darrade av rörelse, slog sina armar
om hans hals och viskade knappt
hörbart: "Paul. Paul, måste du verkligen gå
ifrån mig?"
Hon visste således redan allt! Det
var en lättnad för brodern att slippa
upprepa det hela. Nu sade han blott, i
det han ömt slöt henne i sina armar:
"Ja, Liese, Herren har kallat mig. Det
kännes väl påkostande att lämna dig och
vår gamle fader ,men jag har satt min
hand till plogen och vågar icke se mig
tillbaka, ja, jag ville det icke, om jag
än vågade.
Må hända skall Herren låta mig
få utså några frön av hans dyra
evangelium i det mörka land, där
tusentals själar försmäkta utan kunskap om
Honom. Och du mins ju, älskade syster,
huru ödsligt ditt eget liv var, innan
Herzen Jesus tillsade dig sin frid".
Forts.
Tryckt på. NTorrköpings Tidningars Tryckeri - 1920
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
