Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - N:o 5 - 1 Febr. - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BARNTIDNINGEN ’SENAPSKORNET
.39
Den unge läkaren.
Ports.
Barnet upplyfte sitt huvud: ögonen
voro ännu fulla av tårar, men över det
bleka ansiktet vilade ett stilla lugn.
"Ja, jag minns allt, Paul", upprepade
hon sakta, "och vid tanken härpå önskar
jag, att du måtte gå. Kanske skall du vid
någon sjuksäng i det fjärran landet få
tala om den himmelske läkaren, som kan
så väl förbinda alla svidande sår. Och
kanske skall någon själ härigenom
bliva vunnen för himmelen. Och om du
träffar någon liten sjuk flicka eller
gosse, som är rädd att dö, tala om för dem,
huru den den stackars sjuka Liese i Prag
blev lycklig genom ordet om Herren
Jesus och hans kärlek till syndare. Ja,
Paul, berätta för dem om vår ädle Huss,
som icke ens av lågorna på bålet kunde
förmås att förneka den Frälsare, som
dött för honom. Nu kan jag uppmana
dig att gå, fastän jag vet, att dagarna
skola bli långa, sedan du lämnat oss.
Men, Paul, huru skola de behandla dig i
det främmande landet? Tänk, om ingen
vill ly§sna till ditt budskap, ja, tänk, om
de skulle säga allt ont om dig — och" —
Tårarna kvävde hennes röst, men
brodern drog henne närmare intill sig och
viskade: "Kom i håg, Liese, att
lär-junigen är icke över sin Mästare, ej
heller tjänaren över sin Herre. Det är
lärjungen nog, att han är såsom sin
Mästare. Och månne vi icke, om vi vilja
bekänna Jesu namn, hava att vänta samma
motstånd här i vårt eget fädernesland?
Det är icke länge sedan hundratals av
våra landsmän, ja, även kvinnor och
barn, störtades ned i de gapande
avgrunderna av våra gamla silvergruvor, och
det endast därför, att de läst livets bok
och I enlighet med Kristi befallning:
"Gören det till min åminnelse", togo
även kalken vid nattvarden. Och för
övrigt, vad som än må hända, Liese, hava
vi icke Herrens Jesu nådefulla löfte:
Si, jag är när eder alla dagar intill
världens ända. Kan någonting bliva svårt
att uthärda, då Han är när oss?"
Ett sakta "nej" blev hennes enda svar,
och några ögonblick senare skildes
syskonen åt.
De följande dagarna försvunno hastigt
under tillredelser för resan. Många av
Herrens trogna vittnen i Böhmen
förenade sig i bön för den unge läkaren
och lians viktiga mission. Liese smög
tyst omkring i hemmet och fullgjorde
sina vanliga sysslor, utan att genom den
minsta yttring av sin egen sorg öka
faderns eller broderns bekymmer. Var
hon ej kallad att dö för Herren, så kände
hon sig vara kallad att leva för Honom,
att försaka sig själv för att stark i
Herren och i hans starkhets kraft trösta,
glädja och uppmuntra andra. I sanning
ett skönt mål även för en mera utvecklad
kristlig kvinna!
Stunden för avresan var inne, det var
en klar solskensdag mitt i högsommaren;
Den gamla staden, genomskuren av sin
sorlande flod och liksom infattad i
ramen av de skogbeklädda höjderna, såg så
intagande och vänlig ut, som hade den
velat uppbjuda all sin förmåga för att
hålla Paul Crawer tillbaka. Men i den
tidiga morgonen, innan rörelsen på
gatorna ännu begynt, hade han, osedd av
alla, smugit sig ut till den stilla
kyrkogården och där på sin moders grav
utkämpat den sista hårda avskedsstunden.
Han kände, att hon skulle med glädje
hava givit honom sin välsignelse och likt
de spartanska mödrarna själv räckt
honom svärdet, det dyra ordet,
uppmanande honom att segra eller dö. En tanke
hade under de senaste dagarna oroat
honom Var det väl rätt, att han lämnade
eller, såsom världen kallade det, övergav
sin gamle fader och sin unga syster, för
att i stället ägna sitt liv åt främlingar?
För en så öm son och broder, som Paul
Crawer, kunde denna strid icke avlöpa
utan mycken nöd och många tårar, men
med Herrens Jesu ord på sina läppar:
"Vilken som älskar fader eller moder mer
än mig, lian är mig icke värd", uppstod
han denna morgon, såsom mer än
segervinnare, från bönen. Han visste, att
Herren hade kallat honom, och denna
visshet gjorde honom stark. Glad i
Herren, men djupt upprörd i sin känsla och
övertygad, att han aldrig mer på jorden
skulle återse sina kära, sade han några
timmar senare farväl å,t hem och
fosterjord, för att i ett land, vilket han ännu
föga kände, söka utbreda doften av Kristi
evangelium.
ANDRA KAPITLET.
Det är en höstafton 1425. Omkring
det gamla gråa slottet Dunmore i Fife
breder sig en tjock dimma, ur vilken de
höga tornen skymta fram och avteckna
sina konturer mot molnen. En stor
människomassa vimlar utanför slottsporten,
och allas blickar följa en ryttareskara,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
